Brändö

Sankt Jakobs kapell i Brändö lyder under Kumlinge moderkyrka. Den nuvarande Sankt Jakobs kyrkan i Brändö invigdes den 22 oktober 1893. Den uppfördes intill en äldre klockstapel, med David Lönnroth från Nystad som ansvarig byggmästare och byggnadsövervakare.

  Flera bilder

Den korsformade kyrkan är vitmålad med en täckning av galvaniserad järnplåt. 14 jämstora fönster är jämnt fördelade utmed fasaderna. Huvudentrén, som utgörs av västtornets västdörr, kröns av ett litet rundfönster på tornets västfasad. Tornets krönande spira avslutas av en huva formad som ett brant pyramidtak med sluttande brätten. Klockorna hänger i det smalare mittpartiet, ljudöppningarna vetter åt alla väderstreck.

Den korsformiga planen bildar en huvudaxel från öst till väst, som mäter 21, 5 m x 7,6 m. Korsarmarna från nord till syd är 18,4 m långa och 5,5 m breda. Huvudaxeln förstärks av en sakristia bakom korväggen i öster, och klocktornet i väster.

Takhöjden varierar mellan huvudskeppets 6,2 m och 4,2 m i tvärarmarna. Innertaket i korsarmarna är brutet, väggarna är målade i grått med taksparrar i gråblått.

Altaret mot öster pryds av kyrkans främsta inventarium, det mäktiga senmedeltida altarskåp av hög konstnärlig kvalitet, anskaffat från Lybecktrakten någon gång vid mitten av 1400-talet. Det träfärgade ekskåpet, som bevarats i fragmentariskt skick, återfick vid senaste restaurering i stora drag sitt ursprungliga utseende. Färgsättningen är endast delvis bevarad. Altarskåpet är format som ett triptyk, med ett mittparti (corpus) omgivet av sidoflyglar, som har kunnat öppnas och slutas allt efter liturgiska behov. Motivet i det tudelade mittpartiet återger Marie kröning, där den drottninglika sittande Madonnan omgiven av änglar som svävar på molnen, ödmjukt låter sig krönas av Jesus Kristus, även han krönt och flankerad av änglar. Sidoflyglarna domineras av nordiska populära helgon och återger räknat från vänster: Sankta Birgitta, Finlands skyddshelgon Sankt Henrik, stående på sin baneman bonden Lalli, det norska nationalhelgonet Sankt Olof, med kungaattribut och en underliggare, och slutligen Maria Magdalena med smörjelsekärlet. Alla figurer kröns av genombrutna baldakiner.

Den andra altartavlan föreställande Kristi Himmelsfärd målades 1883 av Alexandra Frosterus-Såltin.

I kyrkans västtorn hänger två klockor, den ena från 1685 och den andra från 1845.

St. Jakobs kapell i Brändö har en rik och mångfacetterad historia. Första gången nämns det i samband med Gustav Vasas konfiskationer 1544, då kapellet förlorade en kopparklocka.. Trots detta nämnde ett tidigt inventarium från 1631 "tvenne Klockor, then ena mycket lijten, Altartafla något gammal".

Den nuvarande byggnaden är troligen den fjärde i en lång rad av kortlivade träkonstruktioner.

A) Ett enkelt litet träkapell dokumenteras i Boetius Murenius visitationsprotokoll från 1637:

"Capellet är allt nederrotit och oskickeligt bygt med all innan bygnan. Bleff beslutet at thet aff nyo skall byggias moste thet wara 30 al:r longt och 18 al:r bredt, så snart säteskyrckian utan och innan renoverat blifver, doch befaltes i medlertijdh bättra taaket och golfuett, then inre dörren borttaga, emillanbalken afhugga nedlenger som pojkarna gömma sig baakom, klockan ifrån altaret achter i kyrckian flyttia, fönstren boota, fogelskaarn afstryka öffuer heela kyrckian, och alt skraap som hon är opfylt med."

Det är uppenbart att det är en medeltida interiör som skildras

B) Det skulle dröja till slutet av 1640-talet innan det nya kapellet stod färdigt. Platsen, på samma ställe, men längre norrut på ett torrare ställe, avgjordes genom omröstning. Kapellet som prefabricerats i Saltvik, av utvalt furutimmer, var en byggnad på 14,75 m x 10,67 m, med en inre takhöjden på endast 2, 4 m. Vapenhus och sakristia, hörde till, båda mätte 3,50 m x 3,50 m, och var så höga att de rymde en högrest man. Taktäckningen bestod av näver och kluvna bräder. Till detta kapell anskaffades 1685 en ny kyrkklocka. En intressant notis är att ny altartavla skulle anskaffas, samtidigt som man klagade på att "beläterna som stå opsatta här och där i qvinfolksstolarna, likasom till afguderi, skola läggas aff wägen". Troligen är det medeltida altarskåpet som avses. 1688 klagades det redan på att kapellet förföll p.g.a. takdropp.

C) Knappt 100 år efter det andra kapellet färdigställts, var det återigen dags. 1749 byggdes en ny träkyrka i Brändö stället för den gamla, på initiativ av den nytillträdde kaplanen Jakob Silvanus. Byggmästaren hette Mats Sipilä och kom från Åbo. Sipilä, snickaren Johan Sipelius och åtta timmermän erhöll ersättning för kapellets uppförande. Bilder av bänkindelningen visar att det nu var fråga om en korskyrka, med ingång i väster och söder och med en sakristia som bildar förlängning på den norra korsarmen. Till takets täckning bidrog alla hemman med 6 bräden.

Efter omfattande reparationer i början av 1800-talet vittnar visitationsprotokoll och inventeringar om en ganska tilltalande helhet:

I den korsformiga planen mätte kyrkan från öst till väst drygt 20 m. En sakristia, ca 5 x 5 m, var ett tillägg från 1806. Från sakristians dörr till "lilla dörren" i söder var avståndet drygt 15 m. Korsarmarna hade en bredd på 5,4 m. Från stenfoten till takbandet var höjden ca 3,5 m. Invändigt var korsarmarna brädvälvda. Av totalt 15 fönster var två större placerade i koret, i ändan av östra korsarmen. Korsmitten kröntes av en lanternin, en påbyggd konstruktion som garanterade ökat ljusinflöde genom fyra mindre fönster. Interiören gick i blått. Enligt inventariet från 1840 var predikstolen "berliner blå", d.v.s preussiskt blå, med svarta speglar och förgyllda ramar. Ovantill hade den en ljusblå himmel av trä. Kyrkan hade tre läktare, alla berlinerblå med ljusa speglar inramade av gula lister. Invändigt erhöll kyrkan marmorering 1840, då även innertaket ströks med vit färg. Nya bänkar från 1837 försågs med dörrar som numrerades och målades preussiskt blå. Även inne i sakristian var fönstret preussiskt blått. medan väggarna var marmorerade. Altaret och kransen hade samma berlinerblå färg. Kyrkdörrarna var gröna. Målaren kom från Nystad och hette Hellsten.

Den brädfodrade exteriören, inklusive brädtaket, var struken i rött. Kyrkan hade dessutom en fristående 7, 6 m hög klockstapel, som var uppförd av "korsvirke". Till det yttre var den rödmålade klockstapeln brädfordrad och spånad.

Bland inventarierna nämns en intressant liten gjuten skriftklocka, som via ett litet trätorn fästats vid korväggen. Troligen är det fråga om den medeltida lilla pinkklockan som nämndes redan 1631. Det medeltida altarskåpet skildras som "två stycken trätavlor ovanför varandra på altaret, och ett stycke dito på korväggen". En andra kyrkklocka anskaffades år 1845.

Redan 1874 började man bekymra sig över kyrkan. Den var nog tillräckligt rymlig, men man hade uppfört den på hopplöst sumpig mark. Stenfoten hade sjunkit djupt och dränering planerades. 1883 anskaffades den nya altartavlan föreställande Kristi Himmelsfärd, av Alexandra Frosterus-Såltin. För att dämpa ljuset omkring den nya altartavlan hängdes mörka gardiner av vaxduk framför fönstren närmast altaret.

Inför den planerade nybyggnaden inspekterades platsen av länsarkitekten Helge Rancken från Åbo. Han hade att välja mellan två olika alternativ: dels berget där klockstapeln stod, dels närmare byn på en stenig backe. Det första alternativet var mycket lämpligare. Där var byggnadsgrunden utmärkt och platsen var annars också gynnsam, där den låg lite utanför byn och ändå omedelbart intill den gamla begravningsplatsen.

 Flera bilder