 |
Eckerö |
Eckerö socken längst västerut i den åländska arkipelagen, åtskiljs från fasta Åland via Marsundet. Närmaste gravfält från järnåldern ligger strax norrom kyrkogården. En knapp kilometer norrom kyrkan löper också den gamla postrotevägen, som sannolikt under medeltiden fungerade som pilgrimsväg från Finland västerut. En milstolpe från postvägen, med inskriptionen “GIII, 21 mil från Åbo, N.I. 1781” har flyttats till kyrkogårdsmuren från sin ursprungliga plats. Eckerö kyrka är tillägnad det romerska martyrhelgonet St. Lars, eller Laurentius. Även om Eckerö kyrka under största delen av tiden efter reformationen bildat kapellförsamling under Hammarland, finns det mycket som tyder på att Eckerö under medeltiden utgjorde en självständig församling.
Exteriör
Liksom övriga åländska kyrkor är också kyrkan i Eckerö uppförd av röd åländsk rapakivi. Långhuset är jämförelsevis lågt och litet, med ett överdimensionerat västtorn murat som direkt förlängning av långhusets syd- och nordväggar. Huvudentrén västerut sitter i tornets mittaxel. Det relativt låga tornet kröns av en hög pyramidhuv. Både tornhuv och tornets övre del täcks av tjärade spånor. Långhusets östfasad uppvisar ålderdomliga drag, som höga och toppiga kantställda granithällar murade utmed marknivån, och formen på de inmurade resterna av den yttersta takstolen i östgaveln. Korfönstret mot öster är numera ett igenmurat blindfönster. I övrigt vänder exteriörerna stora fönsteröppningar mot norr och söder. Lodräta murfogar visar att tornet uppförts sekundärt. Stumt mot långhuset sluter också vapenhuset mot söder och sakristian, vars östvägg bildar en förlängning av kyrkans korvägg. Intressant är en grund nisch i vapenhusets östvägg.
Planlösning
Planlösningen
återspeglar exteriören, de sekundära byggnadsenheterna framgår tydligt.
Det rektangulära långhuset (inre mått: 13,3 x 7,4 m) avtecknar sig med
enhetlig murtjocklek på en dryg meter. Det är fråga om en salkyrka,
d.v.s. koret är inte separat utan det inryms i rektangelns östra ända. I
västtornet är muren grövre. Genom att avlägsna långhusets västvägg har
man inkorporerat tornets bottenvåning i kyrkorummet. Kyrkans syd- och
nordväggar genombryts av stora fönsteröppningar. Stumt mot långhusets
sydvägg sluter sig vapenhuset, framför långhusets sydportal. Sakristian,
murad som en nordlig förlängning till långhusets östvägg, ligger
ovanligt långt österut. Långt österut ligger också sakristians portal in
mot koret. Predikstolen når man via en smal öppning från sakristian.
Interiören
De bevarade inre hörnen av långhusets ursprungliga västvägg är knappt märkbara inne i kyrkan. I interiören flyter därför långhuset och bottenvåningen av tornet ihop till ett enda utrymme. Trots det igenmurade korfönstret mot öster genomströmmas kyrkan av ljus genom ovanligt höga och breda fönsteröppningar mot norr och söder. Ett flackt tunnvalv av trä bildar innertak. Orgelläktaren fyller västra delen av kyrkorummet. Predikstolen mellan långhusets nordfönster och sakristieporteln nås via en murpassage direkt från sakristian. Den stora altartavlan mot östväggen döljer det igenmurade korfönstret. En ursprunglig prästdörr antyds av en insjunkning i putsen österom sydfönstret. Framför samma sydfönster står en pokalformad dopfunt av furu. Långhusets väggar täcks av flera olika fragmentariska lager av kalkmålningar med figuralmålningar och dekorativ växtrankeornamentik. Bland skulpturerna från medeltiden märks främst en gotländsk madonna i långhusets nordfönster och ett välskuret litet krucifix som hänger på nordväggen
Kyrkans byggnadshistoria
I slutet av 1200-talet uppfördes det nuvarande långhuset i Eckerö. För en äldre träkyrka på platsen talar eventuellt ett par brakteater från 1200-talets början och en romansk lillklocka som ännu idag hänger i kyrktornet. Interiören var till en början mörk, med enstaka högtsittande smala fönster och horisontalt trätak. Kyrkan hade två entréer mot söder, huvudportalen västerut och den s.k. prästdörren in till koret. Prästdörrens placering visar att koret i öster upptog ungefär en tredjedel av långhuset. En portal i nordväggens östra parti ledde till en minimal liten sakristia. Ett rundfönster omnämns, eventuellt satt det i långhusets västvägg. Tre individuellt utformade invigningskors i korpartiet härstammar troligen från kyrkans första invigning.
Under 1300-talet inträffar inga större byggnadsförändringar. Däremot anskaffas kyrkans tronande madonna från Gotland i början av 1300-talet. Ursprungligen prydde hon ett maria altare intill kyrkans nordvägg. Från 1300-talets mitt härstammar det lilla krucifixet.
1467 uppmurades
västtornet med stöd av kyrkans västgavel och västra ändan av
långhusväggarna. Hela tornet, inklusive trähuven med sina komplicerade
stödkonstruktioner har bevarats intakt från medeltiden och utgör därmed,
tillsammans med tornet i Finström, en av de äldsta bevarade
träkonstruktionerna i Finland.T.o.m. vinschen från byggnadstiden finns
alltjämt kvar. Till en början nådde man tornet inifrån, från en smal
dörröppning i långhusets västgavel. Ett smalt fönster öppnade sig
söderut i tornets bottenvåning Kyrkklockan från 1200-talets början
hängdes upp i tornet, på en högre nivå än idag. Skulpturer av martyrerna
och nödhjälparna Erasmus och Sebastian anskaffades. Även altaret pryddes
av ett altarskåp. Senare källor antyder ytterligare ett träaltare.
Från senmedeltiden härstammar långhusets kalkmålningar i flera olika skikt. Bland målningarna som endast fragmentariskt bevarats, har man avbildat kyrkans dopfunt högt uppe på sydväggen.
Under förra hälften av 1500-talet uppfördes vapenhuset mot kyrkans ursprungliga sydportal. En inre nisch i västväggen tyder på att rummet kan ha fungerat som kapell. Ytternischen i samma vägg ha kanske inramat en kalkmålning, som kan ha förknippats med kyrkans rykte som offerkyrka. Avsikten att välva vapenhuset med ett tunnvalv fullföljdes aldrig.
Efter reformationen beslagtogs en del av kyrkans liturgiska kärl. I enlighet med den nya lutherska liturgin erhöll kyrkan predikstol, men i övrigt rådde vanvård och förfall under slutet av 1500-talet.
1600-talets förändringar är i allmänhet skriftligt dokumenterade. Kyrkan repareras grundligt efter förfallsperioden. Nya bänkar anskaffades. En läktare uppfördes utmed västgaveln och en ny predikstol placerades denna gång vid sydväggen. Altarskranket förnyades och två kyrkskepp omnämns.
I början av 1700-talet erhöll långhuset sitt nuvarande trätunnvalv. Under Stora ofreden drabbades kyrkan av stor skadegörelse. Det medeltida altarskåpet förstördes och kyrkorummet krävde efteråt omfattande reparationer. Två olika konstnärer nämns, Jonas Bergman, som bl.a. reparerade altartavlan, och Gustaf Pilou som målade läktarbarriären.
1800-talet innebar betydande förändringar i kyrkan. Fönstren förstorades och erhöll småningom sina nuvarande proportioner. En ny altartavla föreställande nattvarden anskaffades. 1837 revs den diminutiva sakristian för att ersättas med en rymligare. När långhusets västgavel i samma byggnadsskede revs, bereddes platsen för en ny läktare längre in i tornet. Den nuvarande altartavlan föreställande “Kristus och synderskan” beställdes av konstnären B. Reinhold 1876.1908 igenmurades korfönstret bakom altartavlan.
Dopfunten
En pokalformad dopfunt är kraftfullt utskulpterad ur en enda furustam. Utåt har den polygonala skålen avfasats i fjorton fält. Även funtens lock har bevarats. Naturvetenskaplig analys har visat att funten sannolikt anskaffats under 1500-talet. Att den trots allt är medeltida visas av den återfinns avbildad bland kalkmålningarna.
Lillklockan
Den romanska lillklockan i Eckerö kyrka kan på stilistiska grunder dateras till första hälften av 1200-talet. Klockan tillhörde eventuellt en tidigare träkyrka på platsen. Hur klockan varit upphängd före tornets existens är alltjämt okänt.
Litteratur:
Ringbom, Åsa & Christina Remmer, Ålands kyrkor, Volym I, Hammarland och Eckerö, Mariehamn 1995.
Remmer, Christina, Altartavlor i Eckerö kyrka. Sanct Olof 1992-93, 25-39.