|
|
Finström |
St. Mikaels kyrka i Finström är den enda av de åländska moderkyrkorna som inte uppförts omedelbart intill socknens största järnålders gravfält. I stället ligger den gåtfullt inbäddad i djupa jordvallar mot norr och nordost. Den är ännu inte fullständigt undersökt och frågetecknen är alltjämt många. Kyrkans ålder varierar beroende på vilken forskare man anlitar, man har nämnt alltifrån 1100-talets början till 1400-talets senare hälft. Kyrkan låg ursprungligen vid en inre havsvik med en skyddad hamn, det nuvarande Kyrkträsket kunde nämligen före tillandningen nås från Lumparn via sunden i Ämnäs. Bronsstatyn vid ingångsporten till kyrkogården, föreställande Frans Peter von Knorring, kontraktsprost och kyrkoherde i Finström 1833-1875, är skulpterad av Håkan Bonds. Den avtäcktes i juni 1963.
Planen
Kyrkan har nästan en korsformig planlösning, med sakristia och vapenhus placerade någorlunda mitt emot varandra mot norra, respektive södra långhusväggen (ill.2). Tillsammans med långhuset i Sunds kyrka hör det rektangulära långhuset (yttre mått 28,9 x 14,4m) till de största på Åland med en inre golvyta på 283,5 kvadratmeter. Att det trots allt verkar betydligt mindre beror på att tornet i Finström inte utgör en separat utbyggnad mot väster, (det har uppförts ovanpå den västligaste travén i långhusets mittskepp), och på att den mäktiga triumfbågsmuren avskärmar kyrkorummet mot öster.
Exteriören
Liksom övriga åländska kyrkor är Finströms kyrka uppförd i röd granit, men till skillnad från de andra saknar den en synlig enkelt avtrappad sockel och separat prästdörr söderifrån in till koret. Silhuetten präglas av en brant takvinkel och av den spetsiga tornspiran omgiven av fyra mindre tureller.
Interiören
I Finströms kyrka återfinner vi en av de bäst bevarade medeltida interiörerna i Finland. Den medeltida välvningen är intakt. Vid senare fönsterupphuggningar har man lämnat långhusets nordvägg orörd, korfönstret har endast förlängts neråt medan sydfönstren, som breddats och förstorats, har kvar sin ursprungliga placering. Ett rikt målningsprogram utmed väggar och valv har med varsam hand vid början av 1900-talet framtagits under täckande putslager. Antalet bevarade medeltida träskulpturer är ovanligt många. Den finländske konstnären Lennart Segerstråle komponerade glasmålningen i korfönstret, “Världsförsoningen”, i slutet av 1940-talet.
Kyrkans byggnadshistoria är ännu inte klarlagd, men för tillfället kan man ungefär tänka sig följande förlopp:
Området väster om kyrkan undersöktes arkeologiskt 1949. I stället för grunden till ett tilltänkt västtorn påträffade man en grupp tidigt medeltida gravar, där de döde lagts i kistor av stenhällar, delvis med benen in under den nuvarande västmuren. När kyrkan 1969-70 innantill utgrävdes påträffades stengrunden till en mindre kyrka på platsen, ca 14 x 8 m. (Ill. 4). Sannolikt var det fråga om grunden till en timrad träkyrka.
Träkyrkans datering är alltjämt en öppen fråga, men troligen hörde den samman med ovannämnda gravar vid västmuren. Som en kuriositet kan man även nämna att kyrkan alltjämt innehar två träskulpturer som dendrokronologiskt nyligen tidsbestämts till 1180-talet. Det människoansikte som sekundärt inmurats i tornvalvet i den västra mittskeppstravén, som vid dendrokronologisk analys befunnits vara snidad i åländsk furu, i ett virke som fällts på 1180-talet. Denna tidiga datering gör att människoansiktet måste hänföras till träkyrkan. Detsamma gäller en leende Sankt Mikael som fästats på södra sidan av tornets stödmur inne i kyrkan, i baltisk ek. Dendrokronologiskt har fällningen bestämts till slutet av 1170-talet vilket talar för den snidats på 1180-talet.
Enligt dendrokronologisk analys på de bevarade takstolarna skulle stenkyrkan emellertid härstamma från senmedeltiden, alla byggnadsenheter skulle ha uppförts relativt tätt inpå varandra inom loppet av tre decennier. Analysen ger följande utslag: Sakristian 1440-tal, långhuset ca 1450, vapenhuset 1450-talet och tornet 1467.
Ändå finns det många tecken som tyder på att stenkyrkan, måhända ovälvd och med en lägre sakristia, uppförts betydligt tidigare. Inne i stensakristian, som nedtill byggts i förband med långhusets nordvägg, påträffades en stor myntskatt som bör ha nedlagts någon gång på 1280-talet. Inne i kyrkan påträffades också enstaka mynt från 1200-talet, medan det stora flertalet hänförde sig till 1300-talet och 1400-talet. Bland korväggens väggmålningar kan man tydligt urskilja många olika skeden, och många olika mästare. Till det äldsta skedet hör invigningskorsen. Under det södra invigningskorset, med koncentriska ringar inristade i den våta putsytan, syns ett svagt tecknat Kristusansikte, även det med ristade konturer.
Fragment av kalkstensspröjsar och glasmålningar påträffades i samband med
utgrävningarna. Kyrkans medeltida sekventionarium har bevarats, det rör sig om fragmentariskt bevarade liturgiska handskrifter från en annoterad sångbok producerad för Finströms kyrka någon gång på 1320-talet av en skrivare i Paris. De flesta sångtexterna är av dominikanskt ursprung.
Vid mitten av 1400-talet inleds så en omfattande byggnadsförändring, som kan ha varit ganska total. Hur mycket av den första stenkyrkan som alltjämt är bevarad i den nuvarande konstruktionen är tillsvidare oklart. Indicier tyder dock på att man i ombyggnaden utnyttjat den äldre stenkyrkans fundament. Samtidigt som långhuset erhåller sin välvning uppförs sakristian till sin nuvarande höjd. Vapenhuset uppförs strax därpå stumt mot södra långhusväggen, och när valven anses starka nog att tåla påfrestningen uppförs tornet ovanpå det västligaste mittvalvet.
Välvningen
Valven i Finströms kyrka saknar direkt motsvarighet. De är grovt gjutna i gråsten i fyra travéer som ett längsgående tunnvalv flankerat med tvärställda tunnvalv utmed sidorna. De tvärställda tunnvalven, som ursprungligen var isolerade från varandra, förenades genom sekundärt upphuggna öppningar till smala sidopassager. Sålunda bildades grova fristående fyrkantiga murpelare som mottar vikten från tunga gördelbågar. Valhänt konstruerade gördelbågar förmår inte alltid perfekt träffa respektive murpelare.
Kyrkointeriören ger sken av ett brett tunnvalvsartat mittskepp, med smala sidoskepp utformade som längsgående gallerier. Med svagt upphöjda reliefartade sick-sack målade ribbor har man önskat ge illusionen av stjärnformade ribbvalv. Under putsen på ribborna har man kunnat konstatera tegel. Ribborna är rent dekorativa utan bärande funktion. De bildar inget strukturellt sammanhang, det händer tvärtom att de slutar ute i tomma intet mitt på kapporna, eller att de perforeras av skvallerhål. I triumfbågen mellan långhus och kor och inne i koret är välvningen annorlunda. Den är slätare och jämnare till utförandet och i koret är ribborna, utan reliefartad upphöjning, illusionistiskt målade direkt på den släta ytan.
En numera igenmurad öppning som ledde till sakristians oinredda vind, försågs år 1600 med en ny trädörr i renässans stil. Årtalet är målat på dörren. Öppningens funktion är okänd. Dock kan man konstatera att en liknande öppning till sakristians vind bl.a. kan noteras i Åbo domkyrka. Möjligen kan man tänka sig en funktion i samband med liturgiska skådespel.
Det medeltida högaltaret var mycket större, eller “orijmligare” än vad det är idag. Det stod fritt från korets östvägg.
Kalkmålningarna
Vid mitten av 1400-talet erhåller kyrkan största delen av sin ornamentala skrud. Bland kalkmålningarna kan man skönja flera olika mästare, trots att tidsskillnaderna är obetydliga. De förnämsta målningarna, och troligen också de tidigaste av denna grupp, är korväggens svit av kyrkofäderna, med Sankta Anna högst uppe mot norr flankerad av yttersta domen mot söder. Troligen är också “Maria in Sole”, den tronande Madonnan kringstrålad av solen och sittande på månskäran, ovanför det ursprungliga Mariaaltaret i norr, målad samma mästare.
“Credosviten” där enskilda apostlar med sina språkband representerar olika delar av trosbekännelsen, har målats på väggytor som vänds in mot långhuset, börjande med Peter söder om högaltaret och avslutande med Matthias norr om högaltaret. Enskilda helgonfigurer, som Mikael, Göran, Henrik, det dominikanska helgonet Petrus Martyr, Gertrud, Katarina av Alexandria, och Birgitta pryder övriga väggytor.
En dubbelprickad linje i svart markerar gränsen mellan väggytor och valv. Valvet har målats i den s.k. primitiva västfinska stilen, av en annan mästare. Himlavalvets stjärnor, Orions bälte och Sjustjärnan, symboliserar här den gamla och den nya lagen enligt Jobs bok. Bland klart definierade motiv återfinns St. Olofs kappsegling strax ovanför sakristieportalen. Liksom med sekvenserna kan man i målningsprogrammet spåra den dominikanska liturgin.
Skulpturerna
Finströms kyrka hyser alltjämt ett stort antal medeltida träskulpturer. Förutom det ovan nämnda träansiktet från slutet av 1100-talet, altarskåpet från 1460-talet och krucifixet från 1400-talets första hälft, har nio andra medeltida träskulpturer bevarats. Tidigast av dem, och en av de äldsta träskulpturerna i Finland, föreställer Sankt Mikael, kyrkans skyddshelgon. Det leende helgonet, som numera förlorat sina vingar och sitt spjut, är snidad i baltisk ek som fällts på 1170-talet. Tillhörande helgonskåp av åländsk furu från ca 1230, återfinns felplacerat bakom St. Antonius. Ytterligare en St. Mikael återfinns vid sakristians dörr, alltjämt inramad av sitt helgonskåp av åländsk furu, tillverkat någon gång strax efter 1445. Mikaels vingar som fästats direkt på skåpet, är dock av baltisk ek, sndiade strax efter 1448. Även Antonius är inramad av ett skåp av åländsk furu, som dendrokronologiskt bestämts till tiden efter 1454. Som en trogen kopia av Sankt Görans gruppen, invigd 1489 i Storkyrkan i Stockholm, utförsdes Sankt Göran till häst. Framför gruppen återfinns prinsessan, med ryggen vänd mot hjältehelgonet. Den medeltida bottenplattan består av åländska furuplankor fällda redan på 1430-talet. Numera är gruppen placerad ovanför det ursprungliga Mariaaltaret på triumfväggens norra sida. Längre västerut mot nordväggen hänger en s.k. doptavla från 1630-talet, sammanställd av tre olika medeltida skulpturer som samtliga understryker moderskapet. Skulpturerna kommer ursprungligen från två olika altarskåp. Doptavlan har textats av Mäster Mårten Johansson. I sydskeppet står en s.k. smärtoman på ett sidoaltare som bevarats ifrån medeltiden. En skulptur av hög kvalitet föreställande Antonius eremiten står en aning undangömd längst mot väster i sydskeppet. I sakristian finner vi slutligen en skulptur av Sveriges nationalhelgon, Sankt Erik.
Efterreformatorisk tid
Under efterreformatorisk tid skedde endast smärre arkitektoniska förändringar. En spetsbågig stödkonstruktion sågs som en nödvändighet för att valven skulle klara tyngden av tornet. Sannolikt uppfördes den under 1500-talet. Innerväggarna vitkalkades för första gången på 1660-talet. Under 1600-talet ersattes det medeltida altaret av ett nytt som murades mot korets östvägg.
Efter reformationen erhöll kyrkan predikstol och bänkinredning, småningom ansågs även läktare vara nödvändiga för folkmängdens skull. 1704 var det dags att skaffa ny predikstol. Kyrkans första orgel anskaffades på 1700-talet. Under 1830-talet förstorades sydfönstren, medan korfönstret förlängdes neråt. De medeltida kalkmålningarna framtogs i början av 1900-talet av arkitektstuderanden Carl Frankenhaueser.
1969-1970 företogs den senaste genomgripande arkeologiska utgrävningen, samtidigt som kyrkan restaurerades.
Litteratur:
Dreijer, Matts, Finströms St. Mikael – en problemkyrka, Sanct Olof 1969, s. 15-25.
Dreijer, Matts, S. Mikael i Finström, Åländsk Odling 1973, s. 23-67.
Nyman, Valdemar, Medeltidsmålningarna i Finströms St. Mikael, Åländsk Odling 1964, s. 58-
Sarkany, Tamãs, Finströms kyrka, Ålands medeltida kyrkor, Stockholm Studies in History of Art, 25, Lund 1973, s. 115-134.
Ringbom, Åsa, Motivics and Mariology, Maria in Sole in St. Michael’s Church in Finström. Icon to Cartoon, a Tribute to Sixten Ringbom, Konsthistoriska studier 16, Helsingfors 1995, 273-287.