Hammarland

Hammarlands kyrka, tillägnad Sankta Katarina av Alexandria, är en av de åländska moderkyrkorna, med Eckerö som underlydande kapellförsamling. Kyrkan uppfördes i slutet av 1200-talet intill en liten sjö med utlopp i havsvikarna öster om kyrkan. Kyrkan ligger intill den gamla postrotevägen, som förmodligen är identisk med den väg som pilgrimer vandrade under medeltiden. Socknens största gravfält ligger omedelbart västerom kyrkan.

Flera bilder

Exteriör

Kyrkan uppvisar en avtrappad profil där högsta punkten utgörs av ett pyramidkrönt torn som murats mot västra delen av långhusets sydvägg. Nästhögst är långhuset, och lägst den avsmalnande korbyggnad mot öster som murats mot långhusets östvägg. Kyrkans exteriör avslöjar således många olika byggnadsskeden, vi ser sekundära byggnadsenheter som stöter stumt mot långhuset. Byggnadsmaterialet utgörs av utvalda stenar av den lokala åländska röda graniten, även kallad rapakivi. I långhuset är stenarna små och fasaderna inramas av hörnkedjor av större granithällar. Utom ett kortare avsnitt utmed sydmuren kan man följa en enkelt avtrappad sockel utmed hela långhuset. Fönstren är genomgående stora och grovt upphuggna genom murarna. Långhusets sydfasad uppvisar spår efter många ingrepp. Entréerna utgörs av en portal på tornets sydvägg, jämte en portal i långhusets västgavel.

Planlösningen uppvisar ett enskeppigt rektangulärt långhus (inre mått 16,6 x 8,3 m) indelat i två kvadratiskt välvda travéer, med mellanliggande gördelbåge. Mot långhuset har man uppfört torn, smalare rakt avslutat östkor och sakristia. Den inre kronologin mellan de olika byggnadsenheterna framgår inte av planen, utom när det gäller långhuset som uppenbarligen är äldst. Tornets placering till söder är ovanlig. Det har placerats mot den ursprungliga huvudportalen i långhusets sydvägg. Mot norr, ungefär mitt emot sydportalen ligger sakristieportalen, som alltså är placerad ovanligt långt västerut för åländska förhållanden. Även sakristian ligger följaktligen ovanligt långt till väster. Ytterligare en portal återfinns mitt i västgaveln. Mot söder fylls fogen mellan östkor och långhus av ett grovt murparti, den s.k. "murklacken". Den ursprungliga funktionen är gåtfull. Idag är rymmer murklacken trappan upp till predikstolen.

Kyrkointeriören är harmonisk och proportionerlig. Långhusets travéer är täckta av elegant gjutna kupolvalv av koncentriskt radade naturstensflisor. Valven, som vidtar lågt utmed murarna för att vid valvkrönet nå en betydande höjd, har en heltäckande medeltida slingerornamentik. Gördelbågen mellan valven, också den murad av natursten, har täckts med en målning som ger illusionen av en tegelstenmur. Samma tegelstensimitation återkommer i inramningarna till två högtsittande igenmurade fönster mot öster. Under dem öppnar sig långhuset mot koret via en låg triumfbåge. Korvalvet skiljer sig från långhusvälvningen genom att naturstenar murats som kryssvalv med tydliga grater och vinklade hörn. Slingerornamentiken i koret täcker hela valvet jämte nordväggen. Västerom nordfönstret syns ett sittande helgon, Judas Thaddeus, med tillhörande språkband. Breda och höga fönster mot söder och norr kompletteras av tre fönsteröppningar i västgaveln, ett av dem mindre och högtsittande.

14C analys av murbruk ger den kronologiska ordningsföljden på de olika byggnadsenheterna. Långhuset uppfördes i slutet av 1200-talet. Välvningen fullbordades på 1300-talet, när man tillfogat sydtornet. Anledningen till tornets ovanliga placering är oklar. Eventuellt beror det på dåliga grundförhållanden framför västgaveln, eller så undvek man att täcka in en murgrav i kyrkans västvägg. Flagande stenar uppe på långhusvinden vittnar om att kyrkan brunnit häftigt. Dendrokronologisk analys av långhusets takstolar visar att de förnyats på 1440-talet. Den separata låga korbyggnaden tillkom ca 1430-40, medan sakristian förmodligen härstammar från medeltidens slut.

Det ursprungliga långhuset var en s.k. salkyrka, där korpartiet utgjorde östra delen av den rektangulära planen. En numera igenmurad prästdörr ledde direkt in till koret från söder. Tegelstensimitationen på gördelbågen och på de ursprungliga korfönstren tillhör det första byggnadsskedet. Korväggen mot öster var genombruten av två rundbågade, högtsittande fönster med kalkstensinramning. Mot väster hade kyrkan endast en högtsittande ljusöppning formad som ett fyrpass i åländsk kalksten. Övriga fönsteröppningar satt högt uppe i sydmuren. Norrut saknade kyrkan ljusintag.

Tornets bottenvåning hade dubbelfunktion. Det var både vapenhus och kapell med ett stort stenaltare tillägnat Sankt Olof. Efter att korpartiet tillfogats vid mitten av 1400-talet bemålades såväl långhus som kor med heltäckande slingerornamentik. Den medeltida triumfbågen mellan långhus och kor var rundbågig och betydligt smalare än vad den är idag. Mitt i öppningen hängde kyrkans krucifix från ca 1440. Altarskåpet är idag förstört och skulpturerna är spridda på olika håll.
Det kan ändå med stor säkerhet rekonstrueras: Ett långsträckt altarskåp prydde det nya altaret i koret. Mittpartiet dominerades av en scen föreställande Nådafadern, där den tronande och krönta Gud Fadern i sina armar håller den från korset nedtagne Kristus. Scenen flankerat av Maria och Sankta Anna, medan sidoflyglarna fylldes av apostlar och delvis nordiska helgon. Altarskåpet beställdes för kyrkans räkning i norrra Tyskland ca 1440.

Efter reformationen lämnades kyrkan vind för våg. Hårresande skildringar har överlevat om hur vapenhuset som benhus fått förfalla, rymmande hundratals dödskallar. Tornhuven förnyades på 1600-talet, dock så att man bibehöll den medeltida pyramidala formen. Portalen genom västgaveln upphöggs i början av 1700-talet. Större ingrepp inträffade dock inte i arkitekturen förrän under första hälften av 1800-talet när man förstorade existerande fönster, och bröt upp nya fönster mot norr och i västgaveln, och förstorade triumfbågen mot koret

En s.k. paradisfunt av åländsk ordovicisk kalksten, från senare hälften av 1200-talet.

Den fragmentariskt bevarade biskopsstolen, som är uppställd vid norra korväggen, tillkom 1650. Målningen i frontspegeln föreställer översteprästen Aron, bror till Moses, och gammaltestamentlig föregångare till biskopsämbetet.

Under läktaren, på norra långhusväggen, hänger porträttet av Pehr Ulric Ferdinand Sadelin, dominerande kontraktsprost och kyrkoherde i Hammarland 1831-1858.

"Nattvardens instiftelse", inköpt i Stockholm 1734 till Eckerö kyrka. Okänd konstnär. Förvaras sedan 1858 i Hammarlands kyrka dit den donerats av P.U.F. Sadelins änka.

Ringbom, Åsa, & Christina Remmer, Ålands kyrkor, Volym I, Hammarland och Eckerö, Mariehamn 1995.

Bonnier, Ann Catherine, Hammarlands kyrka, Ålands medeltida kyrkor, Stockholm Studies in History of Art 25, Lund 1973, s. 84-102.

Flera bilder