Alltjämt är Ålands medeltid fylld av frågetecken. Om kyrkornas ålder råder olika uppfattningar. Inte heller vet vi riktigt vad som inträffade efter en rik och dynamisk vikingatid, då landskapet var tätt bebott, med vida internationella kontakter. Tidpunkten för kristendomens införande i landskapet har också varit föremål för diskussion. Forskningen är oenig om huruvida den åländska bebyggelsen oavbrutet fortsatte under denna tid, eller om Åland eventuellt avfolkats vid det första millennieskiftet för att ett par sekel senare blir föremål för nyinflyttning. Nya rön tyder på en oavbruten kontinuitet i bosättningen, men ännu krävs omfattande forskning på detta område.

Från medeltiden på Åland har inte mycket bevarats. Vid sidan av Kastelholms slott utgör kyrkorna den viktigaste källan till landskapets medeltid. Medan Kastelholm var ett centralstyrt byggnadsprojekt lett från Stockholm, uppfördes kyrkorna på initiativ av ålänningarna själva. För den åländska medeltida identiteten utgör därför kyrkorna den allra viktigaste historiska källan. Det utgår vi från, även om vi ännu inte vet hur de enskilda kyrkorna till en början fungerat. Vi känner alltså inte till om de fungerat som sockenkyrkor, med underlydande kapell, eller om någon av dem eventuellt uppförts som privata gårdskyrkor. Tack vare fokuseringen på tvärvetenskap och naturvetenskapliga dateringsmetoder har de åländska kyrkornas kronologi småningom börjat klarna.

Ålands medeltida kyrkor, enligt skiss av Bo Ossian Lindberg

Från åländsk medeltid har tolv stenkyrkor bevarats för eftervärlden. Till den första generationens stenkyrkor, som uppfördes inom loppet av 1200-talet, hörde Jomala, Eckerö, Hammarland, Lemland, Saltvik och Sund. Hit hör också sannolikt det första byggnadsskedet av Finströms kyrka. Nämnda kyrkor var under medeltiden moderkyrkor i respektive socken. Utom i Finström har de alla uppförts omedelbart intill socknens största järnåldergravfält. Under 1300-talet nådde kyrkobyggandet ut till skärgården. Då uppfördes kyrkorna på Föglö, på Kökar, och troligen också på Kumlinge. 1300-talet var också tornbyggandets tid. Kapellkyrkorna i Geta och Vårdö tillhör däremot 1400-talet, tillsammans med en omfattande ombyggnad av kyrkan i Finström som bl.a. innefattande kyrkans välvning i natursten. Flera andra långhus välvdes sekundärt i tegel under 1400-talet (Saltvik, Kumlinge, Kökar och Föglö). De efterreformatoriska träkyrkorna (Sottunga, Brändö och Lumparland) hade medeltida föregångare. Därtill restes under medeltiden flera sjöfararkapell (Lemböte och Signildskär uppförda i sten, i trä Kappalön i Marsundet mellan Eckerö och Hammarland, och Kappelskatan på Hamnö, Kökar) utmed segellederna, många av dem är alltjämt bevarade som ruiner. Totalt talar vi alltså om knappt tjugo kyrkliga byggnader från åländsk medeltid, byggnader som är häpnadsväckande individuella till utformning, storlek och planlösning.

Ändå kan man tala om vissa åländska särdrag i stenkyrkoarkitekturen. Till en början har samtliga kyrkor, utom Jomala, enkla rektangulära grundplaner. De är södervända med högtsittande fönster och dubbla portaler. Gemensamt är t.ex. byggnadsmaterialet, den åländska röda graniten, rapakivin, som med lätthet låter sig spjälkas till lämplig byggnadssten. Uppenbarligen är det också därför som tegel relativt sent kommer in som byggnadsmaterial i sekundära välvningar. Till komplicerade välvningar över stora rum har man i stället med stor skicklighet använt naturstensflis. Att man samtidigt varit väl medveten om tegelarkitekturens höga status visar målad tegelimitation som förekommer på valvbågar av natursten i några av kyrkorna. Gemensamt för många kyrkor är vidare att de uppförts på enkla avtrappade socklar, att de har haft kalkstensinfattningar omkring fönsteröppningar och portaler, och att de har försetts med separata prästdörrar söderifrån, direkt till koret.

Målsättning

Från den gryende medeltiden på Åland saknas historiska källor. Därför kommer kyrkobyggnaderna att inneha en nyckelposition i uttolkandet av den historiska processen. Med sin konstnärliga och skulpturala utsmyckning utgör kyrkan den viktigaste källan till kunskap. En korrekt tolkning av kyrkobyggnaderna med ornamental och skulptural inredning är av grundläggande betydelse för uttolkandet av medeltiden på Åland.
Projektets överskuggande målsättning är därför att via korrekt datering och tolkning av kyrkobyggnaderna, inklusive deras dekorativa inredning, tillfoga nya objektiva data till en databank rörande Ålands medeltid, och att därmed förhoppningsvis kunna bidra till att nå klarhet kring kronologi, handelskontakter och kulturella impulser. Även om mycket ännu återstår att utforska, så framstår konturerna nu, efter 20 år av forskning, som mycket klarare än då projektet inleddes.

Tillämpade metoder

Oberoende av alla osäkerhetsfaktorer måste varje byggnad ha sin givna ålder, och utgångspunkten är att det måste finnas vetenskapligt objektiva sätt att nå den tidpunkt när byggnaden uppfördes. Inom projektet Ålands kyrkor nyttjas därför alla tillbudsstående medel för att fastställa kyrkornas kronologi. Vid sidan av traditionella dateringsmetoder, som utnyttjandet av skriftliga källor, stilhistorisk datering eller arkeologisk tidsbestämning av föremål eller mynt, har vi inom projektet utnyttjat olika naturvetenskapliga dateringsmetoder, som dendrokronologi och 14C-datering av fragmentariskt bevarat trä och kolpartiklar. Murbruksdatering, eller 14C AMS (Accelerator Mass Spektrometer) analys utvecklas inom ramen för projektet. Termoluminiscens, eller naturvetenskaplig datering av tegel kommer att nyttjas där metoden befinns ändamålsenlig.

Personuppgifter

I skriftserien Ålands kyrkor ansvarar projektledaren Åsa Ringbom för såväl kyrkornas byggnadshistoria från begynnelsen till nutid, som för den medeltida inredningen och ornamentiken. Christina Remmer ansvarar för den efterreformatoriska tidens kyrkoinredning, konst och inventarier.

Till den tvärvetenskapliga kärntruppen inom den del av murbruksdaterings projektet som berör Åland hör:
Åsa Ringbom, Konstvetenskap, Åbo Akademi/Högskolan på Åland, projektledare.
Alf Lindroos, Institutionen för Geologi och Mineralogi, Åbo Akademi.
Jan Heinemeier, 14C AMS Dateringscentret, Universitetet i Århus, Danmark.
Kenneth Gustavsson, Ålands Museum, Åland.
Numera ingår också två doktorander i projektet:
Pia Sjöberg, Konstvetenskap, Åbo Akademi, (Åbolands stenkyrkor)
Pia Sonck-Koota, Institutionen för Geologi och Mineralogi, Åbo Akademi (stabila isotoper och pozzolana murbruk)

Efter inledande sonderingar 1989 inleddes projektet Ålands Kyrkor hösten 1991 när Åsa Ringbom som heltidsanställd äldre forskare vid Finlands Akademi erhöll möjlighet att ägna de sex följande åren som ansvarig ledare för projektet. Sedan 1998 är projektet organiserat så att Högskolan på Åland och Åbo Akademi delar på finansieringen av en forskarprofessur, av vilken Åsa Ringbom ägnar halva tiden till projektet Ålands Kyrkor.
Finansiering har också erhållits från Stiftelsen för Åbo Akademi, Finska Vetenskapssocieteten och Konstsamfundet. Därtill har Partek Nordkalk sponsorerat projektet.

Sedan 1997 har också projektet en internationell förgrening, med målsättning att kartlägga murbruksdateringens potential inom olika kronologier och topografier.

Aktiva inom denna del av projektet är bl.a.:

Lynne C. Lancaster, klassisk arkeolog, University of Athens, Ohio, US.

John R. Hale, klassisk arkeolog, University of Louisville, Kentucky, US.

Sedan 2005 har det internationella samarbetet utvidgats till att även inkludera The Oxford Radiocarbon Accelerator Unit, under ledning av Christopher Bronk Ramsey, och 2006 anslöt sig ytterligare Arizona AMS Laboratory Univ. of Arizona, Tucson, (Greg Hodgins) till det tvärvetenskapliga teamet.

Från första januari 2007 till 31 december 2010 är den internationella delen av projektet ”International mortar-dating” finansierad av Finlands Akademi.