 |
Jomala |
Sankt Olofs kyrka i Jomala, som uppfördes på den kalkrika jomalaslätten omedelbart intill socknens största järnåldersgravfält, har allmänt ansetts tillhöra de äldsta bevarade stenkyrkorna i hela Finland. Den är inte ännu fullständigt undersökt, men dendrokronologisk analys av tornet ger tillsammans med AMS 14C analys av murbruk en övertygande samstämmig datering till 1280-talet. Tvärtemot vad man tidigare antagit uppfördes tornet i ett enda byggnadsskede. Tillsvidare finns det mycket som tyder på att långhuset är äldre än tornet. Därmed kan man konstatera att Jomala kyrka faktiskt kronologiskt kan vara en av de äldsta i gruppen åländska moderkyrkor som under 1200-talet uppfördes runtom i landskapet.
Exteriör
Kyrkan är uppförd av utvalda småstenar av åländsk rödgranit, eller "rapakivi", med talrika inslag av åländsk kalksten. Kalksten återfinns såväl i murarna, i hörnkedjorna, och som dekorativ inramning till tornets västportal. Det höga västtornet, med "skuldror", förefaller att vara uppfört i förband med långhuset. Den breda tvärarmen skiljer sig inte alltför markant från långhuset. Ett tegelblände i östfasaden gör däremot ett främmande intryck i den åländska kyrkoarkitekturen. I fasaderna syns spår av igenmurade syd-och nordportaler, axialt belägna mitt emot varandra i västra delen av långhuset. Stora fönsteröppningar har brutits upp i norra och södra långväggarna.
Planlösning
Jomala kyrka har en ovanlig T-formad planlösning, bestående av ett kort och brett långhus, med en bred tvärarm i öster. Till långhuset ansluter sig ett västtorn, och i långhusets förlängning mot öster avslutas kyrkan med en sakristia, med separat ingång från söder. Planlösningen är resultatet av många radikala ingrepp och byggnadsförändringar under 1800-talet. Tillsammans med tornets västportal utgör portalen i södra tvärarmen kyrkans huvudentré.
Interiör
Inne i kyrkan uppfattar man tydligt de olika byggnadsskedena. 1800-talets förändringar med släta och kala väggytor mot öster skiljer sig markant från de medeltida partierna i det ursprungliga långhuset och västtornet. Den medeltida delen av kyrkan mot väster har en varmare ton och fragment av högklassiga kalkmålningar kan alltjämt iakttas på spetsformade tornbågen, på långhusets västgavel och på den norra och södra väggen av det ursprungliga långhuset. Tornbågen vilar på anfang som uppmurats av kalksten och som täckts av breda profilerade kalkstenshällar. I det norra valvanfanget sitter alltjämt ett människansikte skulpterat i kalksten kvar in situ. En grov brottyta på motsvarande kalkstensyta i det södra anfanget visar att även här suttit ett likadant ansikte. I interiören syns också spåren av igenmurade syd- och nordportaler. Det grovt gjutna tornvalvet har bevarats i sin ursprungliga form.
Byggnadshistoria
Jomala kyrka hade från början en ovanlig planlösning. Den är känd från förändringsritningar från början av 1800-talet. Ett långhus på 9,3 m x 10,9 m, där alltså bredden överskrider längden, flankerades av ett rakt slutet smalare kor mot öster, och ett torn med ungefär samma proportioner mot väster. Långhuset, som täcktes av kryssvalv i gråsten gjutet i två travéer med en enorm spännvidd, avgränsades mot både kor i öster och torn i väster av identiska höga spetsformade valvbågar vilande på valvanfang av kalksten. I västra delen av långhuset fanns kyrkans huvudportal mot söder och symmetriskt mitt emot denna en nordportal.
Kalkstensinslagen var markanta i arkitekturen, såväl portaler som fönster var inramade av kalksten. Men Jomala kyrka är också den enda kyrkan på Åland där kalkstensskulpturer utgjort en del av det ornamentala programmet. I Ålands museum förvaras idag en skulptur i kalksten som hittades i en skrubb i kyrkan i början av 1900-talet, ett lejonhuvud med ett människoansikte i gapet. Skulpturen är romansk, d.v.s. den tillhör stilmässigt tiden före 1250, och den kan lämpligen ha suttit som prydnad på gavelröstet över det separata kor som revs på 1800-talet. Även människoansiktet i tornbågens norra anfang är romanskt till stilen. Kalkstensskulpturerna och vissa
byggnadsdetaljer stöder antagande att långhus och kor kan ha varit något äldre än västtornet.
Fram till 1830-talet var den medeltida kyrkan intakt. Men eftersom man redan på 1600-talet uppfattat kyrkan som alltför trång, inleddes tidigt förändringsplaner. På 1600-talet revs flera sidoaltaren i koret för att bereda plats för "ytterligare nio bönder". De stora ingreppen inleddes emellertid 1824 för att avslutas 1844. Då revs bl.a. det ursprungliga koret för att ersättas av den breda tvärarmen med sakristia i öster. Genom ett misstag blev tvärarmen för låg. För att nå en enhetlig silhuett sänktes i slutet av 1800-talet taket över långhuset, då man inte enbart raserade en unik skyttevåning på långhusvinden, utan även förstörde de ursprungliga naturstensvalven, i långhuset, och triumfbågen mellan långhus och kor.
Kalkmålningarna
Interiören i Jomala kyrka var ursprungligen heltäckt med unggotiska kalkmålningar från 1280-talet. Målningarna var starkt polykroma, i gult, blått, grönt och rött. Åtminstone tre olika bildsviter ovanpå varandra åtskiljdes av ornamentala friser. Endast i tornbågen och i långhusets västgavel kan vi längre urskilja bildprogrammet. Tornbågen återger troligen scener ur den bibliska liknelsen om den förlorade sonen. Överst mot söder utdelar den tronande och krönte fadern arvedelen, överst mot norr rider sonen stolt ut för att som riddare med pilgrimsfalk, jakthund och ståtligt följe, erövra världen. Nere mot söder ser vi en fragmentarisk scen från ett glädjehus där sonen förlustar sig, medan den skadade scenen nere mot norr troligen återger hemkomsten.
Västgaveln in mot långhuset avbildar den yttersta domen, med Nådastolen (den korsfäste sonen i famnen på fadern) som dömande instans högst uppe. Nedåt mot norr stiger de fördömda in mot helvetesgapet, medan de saliga går mot himlens portar söderut. På långhusets nordvägg syns ett fragmentariskt lyckohjul, med människans fyra olika åldrar (barndomen, ungdomen, mandomen, ålderdomen) markerade.
Inventarier
Jomala har alltjämt en rik skulpturskatt bevarad i kyrkan. Bland skulpturerna märks främst krucifixet längst framme vid altaret. Det är troligen från 1200-talets senare hälft, inhämtat från Gotland. På 1300-talet har det utsatts för vissa moderniseringar, då t.ex. blodklasarna tillsatts. De uttrycker tidsandans nya lidandesfilosofi. Själva korset har dessvärre gått förlorat.
En Mariaskulptur från 1300-talets början, på norra sidan om tornbågen mot långhuset, har också senare omändrats till en Sankta Anna, medan en tidigare Mariaskulptur med Kristusbarnet stående i famnen (på södra sidan) är av okänt ursprung. Fragment av det senmedeltida altarskåpet (från 1400-talet) föreställande Kristi nedtagande från korset, återfinns på tornets syd- och nordväggar. Samtliga skulpturer var ursprungligen starkt färglagda och förgyllda.
Kyrkans medeltida dopfunt, av gotländsk kalksten från mitten av 1200-talet, är välbevarad..
Vid arkeologiska utgrävningar som utfördes 1961, påträffades stora mängder skärvor av glasmålningar. De är från 1280-talet, några av dem har utmed marginalerna en s.k. ”sos”-ornamentik som döljer det gotländska ursprunget. Vi får alltså utgå från att kyrkans samtliga fönster, d.v.s. de tre korfönstren och långhusets små fönster mot söder, var försedda med högklassiga glasmålningar. Vid utgrävningarna påträffades också ett större antal mynt. Det stora flertalet var från 1200-talets slut, men i långhuset påträffades också 18 mynt från början och mitten av 1200-talet.
Den moderna glasmålningen i vapenhuset föreställer St. Olof och är ett verk av jomalabördige konstnären Thure Bengts i U.S.A. Glasmålningen, som var en gåva av professor Bengts, avtäcktes 1968.
Litteratur:
Dreijer, Matts, Jomala kyrka, Åländsk Odling 1963, s.3-52.
Dreijer, Matts, Kalkstenslejonet i Jomala, Åländsk Odling 1957, s. 25-
Dreijer, Matts, St. Olof i Jomala, Det åländska folkets historia, Mariehamn 1983, s. 369-
Nyman, Valdemar, 1200-tals målningarna i Jomala kyrka, Åländsk Odling 1963, 53-86.
Pooth, Ernst, Zur Baugeschichte der Kirche von Jomala, Ålands medeltida kyrkor, Stockholm Studies in History of Art, 25, Lund 1973, s. 9-24.
Ramsdahl, Carl, Jomala kyrkas ombyggnad 1828-1844, Åländsk Odling 1956, s. 3-