Kumlinge

Kumlinge var under medeltiden kapellförsamling under Sunds moderkyrka. Redan 1478 omnämns dock Kumlinge socken. Enligt Kort Hartvigssons testamente från 1484 skulle kyrkan, eller Sankta Anna i Kumlinge, erhålla donationer. Kyrkan ligger inbäddad av mjuka buskbevuxna bergknallar mitt på Kumlingelandet, avskilt från byn och långt från havsstranden.

Flera bilder
 

Kumlinge kyrka skiljer sig till sitt yttre från övriga åländska kyrkorna som uppförts i lokal rödgranit, s.k. rapakivi. Här kännetecknas kyrkans yttre av en grov gråstensmur i cyklopförband. Långhusets båda gavelrösten bär spår av en sekundär förhöjning. Årtalet 1785 är insnidat i ena takskidan mot väster. Långhuset vänder två stora runt välvda fönsteröppningar mot söder. Här vittnar yttermurarna om att båda fönstren förstorats och flyttats från sin ursprungliga plats. Båda gavelväggarna är försedda med fönster. Korfönstret i östgaveln är spetsbågigt, medan västfönstret i exteriören kröns av en rundbåge.

Ett torn söder om det rektangulära långhuset kröns av en barockt svällande spira med lökkupol. Nedre delen av tornet, vapenhuset, är som långhuset murat i gråsten. Yttertaket såväl i långhus som torn består av tjärade takspån. Själva klockvåningen är målad i gult med vita ljudöppningar. Mot östra delen av norra långhusväggen ligger en rymlig sakristia. Norrifrån syns spår av ett igenmurat nordfönster i långhuset väster om sakristian.

Planritningen uppvisar relativt grova murar i långhus och sydtorn . Till det inre mäter långhuset 17,11 x 7,37 m. Det är indelat i tre stjärnvälvda travéer. Vapenhuset mot västra delen av södra långväggen mäter 4,17 x 3,85 m. Sakristian mot norr, med väggar av tunnare konstruktion, bildar till det inre en kvadrat på 6,23 x 6.23 m.

Totalt har långhuset fyra fönsteröppningar, två mot söder och ett i vardera gavelväggen. Kyrkan når man via vapenhuset mot söder. Sakristieportalen mot norr är enkelt murbunden. Mot norr vetter sakristians enda fönster. Långhusvinden nås via torntrappan inmurad i tornets, eller vapenhusets, västvägg.

Interiören domineras av kalkmålningar, som täcker såväl väggar som valv. De tre ribbvalven, murade i tegel, bildar rikt modellerade s.k. ringvalv, där ribbornas skärningspunkter framhävs av fem stycken ringar. Eftersom innerväggarna saknar sköldbågar, vilar valven på konsoler utmed långväggarna och de inre hörnen. Den inre höjden från golv till valvhjässa är 7,42 m.

Högaltaret uppmurat mot östra korväggen, har i sydgaveln en djup träskodd nisch. Altarskivan utgörs av en bred kalkstenshäll med ett inristat ringkors. Samma ringkors återkommer i en halvrund kalkstenshäll som bildar trappavsats framför altaret. Som altarprydnad nyttjas ett Mariaskrin från tidig medeltid. Altaret flankeras på vardera sidan av två nischer i östra korväggen. En mindre kalkstensfunt står på en trädstam norrom altaret. Predikstolen intill sakristieportalen vid norra långväggen, med en polygonal korg indelad i fält, har försetts med målningar föreställande Salvator Mundi, evangelisterna Mattheus, Lucas, Markus och Johannes, jämte aposteln Petrus. En orgel av fabrikat Wirtanen från 1963 står i kyrkans sydvästra hörn.

Innertaket i vapenhuset består av ett tunnvalv av natursten. Valvet har tre träskodda hål för klockremmarna. Den kombinerade funktionen av vapenhus och klocktorn är alltså ursprunglig. En stenhäll som inmurats i vapenhusets östvägg, tyder eventuellt på att vapenhuset dessutom fungerat som kapell med sidoaltare.

Sakristian har ett plant panelat innertak.

Kalkmålningarna i Kumlinge kyrkas långhus härstammar från slutet av 1400-talet eller ca 1500. Målningarna har varit heltäckande med tre horisontala bildfriser utmed långhusväggarna. Ett rikt bildprogram med scener ur Kristi barndomsevangelium, Passionen och bilder från Nya testamentet fyller de två översta varven, medan den nedersta frisen fylls av ett enkelt draperiornament. Utmed långhusets väggar har målningarna skadats i samband med efterreformatoriska överkalkningar och sekundära fönsterförstoringar och fönsteröppningar. Kalkmålningarna framputsades och restaurerades med varsam hand av konservator Veikko Kiljunen 1961. Valven som fylls av änglar och kvinnliga helgon innefattade i dekorativa slinger- och schablonornament på valvkapporna, med sicksack linjer framhävande ribborna, har däremot aldrig varit övertäckta. Kalkmålningarna i Kumlinge saknar omedelbara motsvarigheter, såväl till stil som till bildprogram.

Altaret pryds av ett värdefullt Mariaskåp från 1250-talet, sannolikt importerat från Sydskandinavien eller Nordtyskland. Altarprydnadens mitt består av ett rektangulärt skåp, med sidoflyglar som kan slutas omkring mittpartiet så att deras treklöverformade krön anpassas till mittskåpets baldakintak. Mittpartiet, eller corpus, fylls av en skulptur från 1400-talet föreställande Maria med barnet. De genomskurna sidoflyglarna pryds av högklassigt skurna reliefer föreställande Kristi födelse och barndomshistoria. Stilen är elegant och hövisk, typisk för unggotiken. Den nuvarande madonnan i mittskåpet har ersatt en madonna med barnet från 1200-talet. Jesusbarnets krönta huvud påträffades i golvfyllningen under predikstolen i samband med arkeologiska utgrävningar 1961.

Krucifixet på trabesbjälken mellan korparti och församlingsdelen härstammar sannolikt från 1400-talet.

Enligt äldre arkivalier (Palmskiöldska handlingarna) skall det ha funnits ett kloster på Kumlinge. Vid utgrävningarna 1961 påträffades resterna efter en äldre byggnad ute på kyrkogården, omedelbart intill kyrkans nordvästra hörn. Innan den gåtfulla ruinen har daterats kan man endast spekulera om funktionen. Under den nuvarande kyrkan påträffades inga spår av en eventuell äldre kyrka på platsen.

I allmänhet har kyrkan daterats till andra hälften av 1400-talet. Preliminär dateringsanalys tyder dock på att långhuset kan ha uppförts redan på 1300-talet, och att det kring 1430 renoverades efter inträffad brand. Förutom murbruksanalys tyder dendrokronologisk analys på betydande tidsskillnader i kyrkans byggnadshistoria. Trävirket i altarnischen och ett remstycke i tornbyggnaden härstammar från 1300-talet. Murfogar visar att vapenhuset söder om kyrkan är senare än själva långhuset, men även vapenhuset är medeltida och analysen antyder att det uppfördes ca 1470. De grova murarna i såväl långhus som vapenhus visar att en framtida välvning ingick i planerna. Tegelvalvet är tillsvidare odaterat men troligen är det alltså sekundärt i relation till långhuset. Till den medeltida kyrkan hörde dessutom en liten sakristia som nåddes via portalen i norr.

Två olika medeltida målningsskeden har kunnat konstateras. Till det äldre skedet hör sju bevarade invigningskors utmed långhusväggarna, jämte några fragment i korfönstrets båge och kring valvens konsoler. Andra föremål, som antingen kan tänkas ha tillhört stenkyrkan före välvningen, eller en äldre träkyrka på platsen, är Mariaskåpet på altaret, inklusive det krönta Jesushuvudet från den försvunna madonnagruppen i altarskåpets mittparti. Stilistiskt tillhör den lilla kalkstensfunten samma tid, eller mitten av 1200-talet. Eftersom den hittades vid utgrävningar av vapenhusgolvet, och eftersom den bar spår av murbruk, kan man tänka sig att den snarast fungerat som vigvattenkärl, inmurat i vapenhusets inre hörn.

Vid medeltidens slut erhöll alltså kyrkan en högklassig stjärnvälvning i tegel. Kyrkan var praktfullt dekorerad med heltäckande kalkmålningar i ett unikt bildprogram. Det tidiga altarskåpet, som än idag står på ett altare från medeltiden, är av utsökt kvalitet. Triumfkrucifixet från 1400-talet hade sannolikt samma placering som idag, på en trabesbjälke infälld i den tvärsgående gördelbågen mellan kor och församlingsdel.

På 1600-talet efter reformationen erhöll kyrkan ny inredning i enlighet med den lutherska liturgin. Dit hörde bänkarna, predikstolen och en läktare utmed västgaveln, där de enskilda fälten pryddes av apostlarnas porträtt. Krucifixet flyttades till norra långhusväggen.

Under stora ofreden led kyrkan stor skada. Inventarierna förstördes delvis och kyrkans båda klockor gick förlorade. Kyrkans silverkärl och penningar förskingrades av prästänkan under flykten i Stockholm. 1767 var det dags att förnya klocktornets träparti. Ansvarig byggmästare var Anders Hartlin, eller Piimänen, som 1784 ersattes för att han ytterligare uppfört en ny sakristia. Följande år mottog han betalning för det nya spåntaket, vilket samtidigt bör ha inneburit att han ansvarade för förhöjningen av gavlarnas översta tegelparti.

Under 1800-talet förstorades samtliga fönster, sydfönstrens placering justerades. På 1870-talet öppnades ett nordfönster, som dock igensattes vid restaureringen 1961. Då fick kyrkan också centralvärme och krucifixet fick sin nuvarande placering på trabesbjälken i triumfbågen.

Litteratur:

Bennett, Robert, Kumlinge kyrka, Ålands medeltida kyrkor, Stockholm Studies in History of Art, 25, Lund 1973, 135-143.

Dreijer, Matts, Kumlinge kyrka. Några anteckningar vid en undersökning i samband med kyrkans restaurering sommaren 1961, Åländsk Odling 1962, s. 142.

Nordman, C.A., Medeltida träskulptur i Finland, SMYA-FFT, 1964, Helsingfors 1965.

Nilsén, Anna, Program och funktion i senmedeltids kalkmåleri, kyrkmålningar i Mälarlandskapen och Finland 1400-1534, Stockholm 1986.

Flera bilder