Lemland

Kyrkan i Lemland, Norrby, ligger intill socknens största järnåldersgravfält, inte långt från en god hamnplats mot Lumparn. Länge trodde man att kyrkan var tillägnad Sankta Birgitta och att den härstammade från 1400-talet, men arkeologiska utgrävningar och en renovering på 1950-talet avslöjade en betydligt äldre kyrka, som dessutom hade haft en tidigare föregångare i trä. Under Lemlands moderkyrka lyder Lumparlands kapell, medan relationen till sjöfararkapellet i Lemböte kapell inte tydligt framgår. I väntan på ytterligare resultat från analys och arkivstudier presenteras här det nuvarande forskningsläget.

Flera bilder

Liksom andra åländska moderkyrkor är kyrkan i Lemland uppförd i åländsk rapakivi, den lättspjälkta röda graniten som utmärkt väl lämpar sig som byggnadsmaterial. Den enkelt avtrappade sockeln som löper omkring långhuset, visar tydligt att långhuset är äldst och att västtorn, vapenhus, sakristia och ett polygonalt kor mot öster, tillkommit senare. På sydfasaden har en prästdörr in till koret igenmurats. Stora fönster genombryter murarna mot söder, norr och öster. Kyrkan har en ovanlig silhuett genom den takryttare som kröner fogen mellan långhus och kor.

Planritningen avslöjar ett långhus utformat som en ovälvd salkyrka (yttre mått ca 20 x 9 m, eller ca 136 m² inre golvyta) med huvudportal mot söder och sakristieportal mot norr. Den lilla sakristian har murats mot östra delen av nordväggen, medan vapenhuset mot sydväggen förskjutits mot väster. Breda öppningar förenar långhuset inifrån såväl västerut mot tornet som mot koret i öster.

Det höga långhuset har ett horisontalt innertak av vitmålad träpanel. Långhusets ursprungliga indelning i kordel och församlingsdel framgår tydligt av väggarnas kalkmålningar. Korets heltäckande väggmålningar, i flera ovanpå varandra liggande horisontala sviter, avbryts abrupt där församlingsdelen vidtar. Korpartiet utgjorde alltså en dryg tredjedel av långhuset. Mot söder har man frampreparerat ett av de ursprungliga högsmala, spetsbågiga, kalkstensinramade fönstren, som blockerats då man sekundärt uppförde vapenhuset. Mot väster blockerades på samma sätt ett litet fönster av det sekundära tornet. Sydportalens krön är format som en trekant avrundat av en trevande rundbåge. Sakristians portal har en rundbågig tegelinramning med perspektiviska avtrappningar. Långhus och kor förenas genom en spetsbågig hög triumfbåge, medan en lägre båge öppnar långhuset mot tornkyrkan i väster. Den nuvarande altartavlan föreställande "Kristi himmelsfärd" signerades av hovmålaren R.W. Ekman 1876. Predikstolen, i södra delen av triumfväggen, härstammar från 1852.

Vid en arkeologisk utgrävning av kyrkan iakttogs grunden till en träkyrka, den löpte en aning snett intill norra långväggen. Träkyrkans ålder är oviss, men de äldsta myntfynden pekar på tidigt 1200-tal.

Stilhistorisk analys av de högklassiga väggmålningarna i koret ger en datering av den nuvarande stenkyrkan till 1200-talets slut. Dendrokronologisk analys antyder ca 1290. Fem fragmentariskt bevarade bräder av det ursprungliga innertaket visar att långhuset haft förnämliga takmålningar, s.k. medaljongmålningar, som vid dendrokronologisk analys visat sig härstamma från 1290-talet.
Mot söder öppnade sig långhuset genom högtsittande smala kalkstensinramade fönsteröppningar. Korfönstret mot öster utgjordes av ett höggotiskt parfönster med masverk i kalksten. Fragment av fönstret som påträffats vid arkeologiska utgrävningar förvaras i vapenhuset . Genom dendrokronologisk analys vet vi vidare att västtornet tillkom ca 1317. Tvärtemot tidigare antaganden kunde vi konstatera att tornet murats i ett byggnadsskede ända upp till tornhuven. ¹⁴C AMS analys av murbruk bekräftar denna datering. Såväl sakristia som vapenhus tillkom i början av 1300-talet, men än så länge vilar detta antagande endast på några få dendrokronologiska analyser.

Kyrkan erhöll genast efter reformationen ny inredning, som predikstol, kyrkbänkar, biskopsstol och bokstol. Allt detta var dock moget för reparation redan år 1637. Korskrank saknades. Väggarna vitkalkades invändigt för första gången på 1660-talet. Samtidigt förbättrades altartavlan, krucifix, funtlock och inbyggda stolar. Kontraktsprost Boetius Murenius anmärkte att "The många schep tagass bortt och thet största opstrykess och hålss renligt".

Den lägre polygonala utbyggnaden mot öster uppfördes på 1670-talet som gravkor för amiral Johan Bergenstjerna och hans hustru Kirstin Persdotter från Haddnäs gård. Detta gravkor förvandlades till kyrkans högkor år 1775, då den ursprungliga korväggen raserades för att ge vika för en hög triumfbåge mot det nya koret. Från 1700-talet härstammade antagligen det läktarskrank som var bemålat med apostlabilder.

Under 1800-talet inträffade en rad förändringar. Tornhuven förnyades 1817 enligt ritningar från Stockholm. Sydfönstren utvidgades på 1840-talet samtidigt som korportalen, eller prästdörren igenmurades. I samma byggnadsskede ingick att man öppnade ett fönster mot norr.

Kyrkans medeltida kalkmålningar frampreparerades i samband med kyrkans renovering 1957. Korpartiet har varit täckt av väggmålningar i tre horisontala sviter, sinsemellan åtskilda av ornamentala friser i ålderdomlig stil. Överst på norra korväggen återfinns nattvardsscenen. Passionssviten har fortsatt överst på korväggen, där man alltjämt kan urskilja Gisslandet, Korsfästelsen och Noli Me Tangere. Den mellersta sviten på nordväggen skildrar scener från legender förknippade med Sankt Nikolaus, biskopen från 300-talets Myra i Mindre Asien, känd bl.a. som sjöfararnas skyddspatron. För att undvika missförstånd har konstnären upprepade gånger antecknat "Nikolaus". Vi ser bl.a. Nikolaus räddande tre döttrar från ett öde värre än döden, och Nikolaus uppväckande tre studenter från döden. Också Nikolaussviten har fortsatt utmed korets östvägg. Inskriptionen "Caterina" på korets sydvägg utgör ledtråden för uttydandet av den illa skadade kalkmålningen. Uppenbarligen var kyrkan från början tillägnad såväl Nikolaus av Myra som Katarina av Alexandria. Den anonyme konstnär som målat korpartiet och takmålningarna på 1290-talet har sannolikt något tidigare varit verksam i Jomala kyrka. Eventuellt kom han från södra Skandinavien.

Väggmålningarna i församlingsdelen av långhuset, fem elegant målade apostlafigurer representerande trosbekännelsen, eller den s.k. credosviten, härstammar från första hälften av 1300-talet. De har målats intill långhusets ursprungliga invigningskors.

Den äldsta skulpturen i Lemlands kyrka och samtidigt en av de förnämsta av alla skulpturer på Åland är den tronande Madonnan med Jesusbarnet, numera placerad i långhusets nordöstra hörn. Madonnan som visat sig vara snidad i ek som vuxit i trakten av Weserberg, Tyskland. Yngsta kärnträdsringen är från 1302, medan skulpturen med allra största sannolikhet framställts ca 1327. Madonnan som burit en gyllene krona, har varit rikt bemålad. I profil är hon från ena sidan mjukt leende, medan hon från den andra sidan snarast visar djup sorg.