|
Mariehamn |
Sankt Görans kyrka i Mariehamn ligger i skärningspunkten mellan norra och västra esplanadgatorna. Kyrkan är orienterad i nord-sydlig riktning och avviker därmed från gängse liturgisk praxis och även ifrån den placering mitt i Esplanaden som arkitekt G.T.P. Chiewitz föreslog i sin stadsplan från 1859.
Exteriör
Kyrkan är en tegelbyggnad med symmetriska fasader mot väster och öster samt med sex stora spetsbågiga fönster på vardera fasad. Sydgaveln har 8 rektangulära bandfönster med ett stort rundfönster ovanför. Sakristian i norr, som fick sin nuvarande utformning genom en utbyggnad 1959, har ett stort rundbågigt fönster ovanför den sexdelade bandfönsterraden. Ovanför huvudentréns tympanonfält mot öster ses helgonet Sankt Mårten i grov stenrelief, medan Sankt Göran kröner den västra ingångsportalen. Sadeltaket av kopparplåt är brant röstat och når en höjd av ca. 15 m. från grund till taknock. Tornets eller takryttarens spira är ca 30 meter hög. Runt kyrkan löper en stenmur, som står i förbindelse med församlingshemmet i norr, och som närmast associerar till en klostergård. Murmaterialet består av oregelbundet inpassade röda granitblock från Jomala by.
Planen
Planritningen avslöjar ett treskeppigt långhus, där sidoskeppen reducerats till smala, drygt 1,5 m. breda gallerier. Längden uppgår till ca. 32,5 m. och långhusets bredd är 12,5 m. Den avsmalnande rakslutna sakristian i norr har indragna hörn och måtten 7,5 x 5 m. De två symmetriska förstugorna mitt emellan varandra i väster och öster är förskjutna mot söder och skjuter vardera ut 2,5 m. från respektive vägg, samt har en bredd av 6,5 m. Två trappor i vardera förstuga leder upp till den rymliga orgelläktaren, som upptar hela utrymmet mellan förstugorna.
Interiör
Mittskeppet avgränsas mot de smala sidoskeppen av korta, grova pelare med två grova, förgyllda vulster, som bär upp enkla, brungröna, fyrkantiga kapitäl. Det högt välvda inre taket av ohyvlade bräder, är trefasigt välvt. Triumfbågen är spetsbågigt välvd. Tolv fönster i spetsbågsstil svarar för ljusinsläppet.
Såväl tak som sidoskepp är dekormålade.
Takmotiven föreställer stiliserade kyrkliga symboler, medan sidoskeppen upptar
motiv ur Jesu levnadshistoria i 24 scener. I fönstrens spetsbågskrön är
apostlarna utförda i glasmåleri. För utformningen har Bruno Tuukkanen svarat,
i samråd med kyrkans arkitekt Lars Sonck. Tuukkanen har även utfört
altartavlan i glasmosaik från 1960, som upptar olika scener ur Jesu liv.
Dekoren på orgelbarriären och predikstolen är också Bruno Tuukkanens verk,
efter skisser av Lars Sonck.
Den nuvarande orgeln är Ålands största med 37 stämmor, fördelade på tre manualer och pedal. Den byggdes 1969 av Grönlunds orgelbyggeri i Luleå och blev 1982 kompletterad med ett crescendoverk. Den tidigare orgeln var byggd 1927 av firma E.F. Walcher i Ludwigsburg, Tyskland.
Enligt fundationsbrevet utfärdat 1861, skulle Mariehamn ”tillsvidare och intill dess innevånares antal i staden hinner tillvexa, i den mån att särskild kyrka der blifver af nöden”, i eckliastiskt hänseende tillhöra Jomala församling. Stadens folkskola togs i bruk 1884. I denna var en provisorisk kyrkolokal inrymd och i användning fram till dess att Sankt Görans kyrka blev uppförd.
Mariehamns församling grundades 1905. Man beslöt att bilda en kyrkobyggnadsfond. Denna fond växte mycket långsamt, inte minst därför att första världskriget tärde på penningresurserna. 1918 beslöt stadsfullmäktige att utarbeta en ny stadsplan och samtidigt blev placeringen av en blivande kyrka aktuell. Redan då var arkitekt Lars Sonck inkopplad på byggnadsprojektet. Efter långa diskussioner i stadsfullmäktige och kyrkostämman, enades myndigheterna om en placering på Öhbergsbackens krön, d.v.s. där stadshuset tjugo år senare uppfördes. Lars Sonck presenterade en skiss för kyrkofullmäktige i april 1924. Han hade då frångått sitt eget och stadsfullmäktiges förslag om Öhbergsbacken som lämplig kyrkotomt, möjligen beroende på att den monumentala kyrkobyggnad som han ursprungligen tänkt sig inte längre var aktuell.
Av en inlaga undertecknad av arkitekt Sonck och kollegerna Bertel Jung och Oscar Bomanson framgår, att läget ”synnerligen väl skulle ägna sig för en monumentalbyggnad, men som i detta fall, där saken rör en kyrka av anspråkslösa mått och med enkel utstyrsel, måste anses alltför stor och krävande. Kyrkan skulle här verka alltför oansenlig och bortkommen, nedtryckt av platsens fria läge, höjd och dimensioner”. De tre arkitekterna föredrog en placering i korsningen av stadens esplanader, antingen i enlighet med G.P.T. Chiewitz stadsplan mitt i den öst-västliga huvudaxeln, eller i den nord-sydliga sträckningen. Arkitekterna överlät avgörandet till staden och de kyrkliga myndigheternas bedömning.
I den slutliga omröstningen i stadsfullmäktige, antogs det sistnämnda placeringsförslaget med 9 röster för och 5 emot, samt tre reservationer mot beslutet. Lars Sonck utarbetade därefter kostnadsfritt fullständiga byggnadsritningar. Bland de sju entreprenadanbud som inkommit, antogs Cementbyggnads Ab i Helsingfors i juli 1926, för summan 1.008.000 mark. Till ansvarig byggmästare utsågs Fritjof Lindholm.
Grundstenen lades den 4 september 1926 av biskop Max von Bonsdorff. Efter invigningsaktens slut meddelade biskopen, att ett par i staden anonymt hade donerat 1,2 miljoner mark till kyrkans uppförande. Paret ifråga önskade att överskottet skulle investeras i en kyrkklocka, på vars ena sida en lämplig bibeltext skulle graveras, samt donatorernas namn på den motsatta sidan. På så sätt avslöjades rätt snart att sjöfartsrådet August Troberg och hans maka Johanna hade gjort donationen.
Sankt Görans kyrka invigdes den 11 december 1927. Förutom den av makarna Troberg donerade kyrkklockan, fick församlingen mottaga en annan klocka som skänkts av kyrkoherde C.G. Eriksson i Sunne, Jämtland som främsta donator. Båda klockorna är gjutna hos K.G.M. Bergholtz i Stockholm. Dessutom skänktes redan 1925 den så kallade Skarpansklockan till den blivande kyrkan. Klockan togs 1854 som krigsbyte av engelsmännen, men kunde genom köpmannen Matti Ingman i London återlämnas till Åland och Mariehamn. Detta skedde inte utan protester från Sunds församling, som ansåg sig ha större besittningsrätt till klockan som i 12 år fungerat i Skarpans lutherska kyrka inom Sunds sockengränser.
Till kyrkans ursprungliga inredning hörde
en altarpredikstol. Denna upplevdes som obekväm och främmande i kyrkorummet.
1947 åtog sig Lars Sonck att göra ombyggnadsritningar, bl.a. till en fristående
predikstol. Det blev arkitekt Ruben Lindgren som först 1959 stod för
ombyggnadsritningarna , på basen av arkitekt Soncks förslag. (L. Sonck avled
1956). Bruno Tuukkanen var även nu ansvarig för
den dekorativa planeringen.
I ändringsförslaget ingick en förstorad sakristia, flyttning av altarbordet och tillkomsten av en altartavla, som hittills inte hade funnits behov av. Vidare revs väggen mellan kyrkorummet och södra väggen, som hittills fungerat som församlingssal, men nu förenades med långhuset och försågs med bänkar. De blåmålade bänkarna är öppna och blev ombyggda 1972. Samtidigt belades golvet med rödbruna klinkers, vilka ersatte det förra trägolvet.
I samband med kyrkans 50-årsjubileum 1977, aktualiserades frågan om att kyrkan borde uppkallas efter någon av de två helgon, som i relief kröner portalerna, och vilka Lars Sonck av okänd anledning valt, sannolikt i samråd med Bruno Tuukkanen. Sankt Mårten – eller Martin av Tours – som sönderdelar sin mantel med ett svärdshugg för att klä en naken tiggare, var redan tidigare reserverad för kapellet i de norra stadsdelarna. Kyrkoråd och kyrkofullmäktige enades 1978 om att anta Sankt Göran och draken som titulärhelgon, detta trots att medeltidskyrkan i Geta av hävd uppkallats efter helgonet.
Litteratur:
Beckman, Tor, Mariehamns kyrka 25 år. Sanct
Olof 1952, 70-79.
Eriksson, Julius, Kyrka och församling. Mariehamns stads historia 1911-1961, 332-360.
Holmström, Åke, Mariehamns kyrka 50 år. 1977.
Nyman, Valdemar, Lars Sonck – en åländsk kyrkobyggmästare. Sanct Olof 1956, 59-67.
Remmer, Christina, Församlingslivet. Mariehamns stads historia 1961-1986, 127-135.
Snellman, Stefan, St Göran i kamp för sin brud. Sanct Olof 1996-97, 152-171.