Saltvik

Mariakyrkan i Saltvik ligger intill Kvarnbäcken i Kvarnbo, mitt i Ålands rikaste järnåldersbygd, omgiven av flera stora gravfält. Landskapets största gravfält från järnåldern, Johannisberg strax intill, vittnar om att Kvarnbo varit centralorten under åländsk vikingatid. Det vittnar också om obruten kontinuitet i bebyggelse och kult in i medeltiden. Ett större antal husgrunder som utgrävts i Kohagen norrom kyrkan har dock egna gravfält. Bebyggelsen i anslutning till Johannisberg har sannolikt legat mitt i det mäktiga svartjordsområde som kyrkan står på. Spår av vikingatida husrester har påträffats både på kyrkogården och under kyrkan. Långt in i medeltiden fortsätter Kvarnbos dominerande roll. Upprepade gånger möts Landstinget vid Saltviks kyrka och Curia Saltvik, landskapets mäktigaste lantgods som först varit kungsgård och senare prebende gård under Åbo Domkyrka, låg troligen i skuggan av kyrkan

Flera bilder

Saltviks kyrka är uppförd i rödgranit eller rapakivi, utan synlig yttre sockel. Till långhuset, med stora fönsteröppningar i norr och söder, ansluter sig en sakristia i nordöst. Därtill kommer ett vapenhus mot söder, ett västtorn och en polygonal korabsid mot öster. Absiden med sin ljusa putsyta avviker från de övriga fasaderna. Österom vapenhuset syns en igenmurad prästdörr som gått direkt in i koret. Sydfasadens mittfönster är delvis dolt av vapenhuset. Det resliga västtornet kröns av en barockspira från mitten av 1700-talet.

Till långhuset, inre mått ca 19,3 x 9,7m, yttre mått ca 23,3 x 13,3 m, ansluter sig en mindre sakristia i nordost. Det har en tvåskeppig kryssvälvning med sex travéer. Valven vilar på två mittpelare. Ett vapenhus har uppförts framför sydportalen. Långhuset öppnar sig mot öster och väster, mot det polygonala koret i öster via en triumfbåge, och västerut mot tornet genom en välvd öppning. Totalt har långhuset fem stora fönster, två mot norr och tre mot söder. Fyra fönster bildar ljusintag i koret. Tornkyrkan har ett fönster mot söder. Kyrkan har två entréer, en mot söder genom vapenhuset, och tornportalen mot väster.

Till interiören ger kyrkan ett brokigt intryck, med spår av otaliga förändringar, valvrivningar och fragmentariskt bevarade kalkmålningar i en svårtolkad ordningsföljd. Kyrkans höga vita ribbvalv i gjuten betong vilar på två slanka mittpelare med fyrkantig genomskärning. Interiören är ljus tack vare de talrika stora fönstren. Predikstolen från 1832, numera placerad i långhusets sydöstra hörn, nås via en muröppning från koret. I korpartiet inramar de höga fönstren en stor altaruppsättning från 1662, donerad till kyrkan av ätten Footangel på Germundö gård. Sakristieportalen mot norr har en perspektiviskt avtrappad rundbågig inramning av tegel. Mot västgaveln kan man alltjämt ana spåren efter ett tidigare valv som nått lägre ner mot väggen. Den fyrklöverformade dopfunten av gotländsk s.k. hoburgs marmor, härstammar från mitten av 1200-talet. Krucifixet på sydväggen är ovanligt till sin utformning . Med sina ädikulor, eller små husgavlar på korsarmarnas ändar, har det sin enda motsvarighet i den nära intilliggande kyrkan i Sund. Sundskrucifixet har dendrokronologiskt daterats till mitten av 1200-talet och troligen gäller detsamma för krucifixet i Saltvik. Analys av trävirket antyder att båda möjligen är sammanfogade på Åland. På nordväggen hänger den altartavla föreställande "Kristus i Getsemane" som 1862 beställdes till kyrkan av hovmålaren Robert Wilhelm Ekman.

Den stora tavlan av Sankt Göran och draken, som hänger på tornkyrkans nordvägg, målade Mårten Johansson 1659 på uppdrag av kyrkoherden Boetius Murenius. Förlagan är Bernt Notkes berömda skulpturgrupp från 1490 med samma tema, men snidad i trä, i Stockholms Storkyrka.

Under det nuvarande långhusets nordvägg påträffades vid arkeologiska utgrävningar på 1950-talet resterna av ett skelett. Platsen har alltså redan tidigare nyttjats som kyrkogård och vi måste även förutsätta en äldre träkyrka. Ingenting är dock känt om denna kyrka. Resterna av den byggnad i stavkonstruktion, som tidigare tolkats som resterna av en stavkyrka, hör sannolikt snarare till den äldre vikingatida bebyggelsen.

Beroende på otaliga grova ingrepp har Saltviks kyrka en komplicerad och svårtolkad byggnadshistoria. Kyrkans bevarade träkonstruktioner har analyserats dendrokronologiskt, och murbruket har daterats via ¹⁴C AMS analys. Enligt det aktuella forskningsläget är alltså kyrkans byggnadsutveckling följande:

Ca 1280-1300 uppfördes det nuvarande långhuset och sakristian. Troligen välvdes kyrkan tvåskeppigt i natursten så snart väggarna härdat. Kordelen i öster upptog nästan en tredjedel av kyrkorummet. De högtsittande fönstren var smala, tre på sydväggen, och två på korväggen mot öster. Norrut hade kyrkan inget ljusintag. Kyrkans huvudaltare stod fritt från östväggen ett stycke in i koret. Kyrkan hade åtminstone två sidoaltaren, ett för Maria västerom sakristieportalen och ett annat altare strax västerom prästdörren till koret. Framför mittpelarna fanns ytterligare två stora stenaltaren. Nattvardskalken med tillhörande patén är utsökt medeltida silversmide, sannolikt tillverkade i Stockholm. Enligt den bevarade inskriptionen donerades de av åbokaniken Laurentius Arnberni till "hans kyrka i Saltvik", anno 1346.

På 1370-talet inträffade stora byggnadsförändringar. Då revs, av tillsvidare okänd anledning, naturstensvalvet för att några decennier senare ersättas av en tvåskeppig tegelvälvning, där kryssvälvda ribbvalv vilade på två olika grova tegelpelare med fyrkantig genomskärning utmed långhusets mittaxel. I slutet av 1370-talet uppfördes vapenhuset mot långhusets sydportal, och strax därpå restes tornet i väster, ända upp till huven i ett enda byggnadsskede. Tornet kröntes av en pyramidformad huv. I samband med att tornet byggdes, höggs också den bågvälvda öppningen genom långhusets västgavel. Framför vardera mittpelaren stod stora sidoaltaren. Alla altaren hade sin egen skulpturala utsmyckning. Kalkmålningar från 1400-talet täckte väggar och valv.

Efter reformationen 1527 lämnades kyrkan under en längre tid vind för våg, troligen gick bl.a. största delen av kyrkans medeltida träskulpturer förlorade. I enlighet med den lutherska liturgin fick kyrkorummet småningom ny inredning bestående av bänkar, predikstol och läktare utmed västväggen. Från och med 1630-talet kan man via kyrkans räkenskaper och visitationsprotokoll följa med vad som inträffat. Alla sidoaltaren revs och huvudaltaret flyttades mot östväggen. Stora delar av de medeltida kalkmålningarna överkalkades för att ge vika för ett för våra förhållanden sällsynta målningar utförda av Mäster Mårten Johansson, Målningsprogrammet dirigerades av kontraktsprosten Boetius Murenius, kyrkoherde i Saltvik 1636-1666.

Kyrkan utsattes för smärre arkitektoniska ingrepp på 1600- och 1700-talen. Ett nordfönster öppnades på 1830-talet för att underlätta läsbarheten på läktaren. Men det var inte förrän på 1850-talet som radikala förändringar inträffade. Då revs de medeltida tegelvalven för att ersättas av ett plant tunnvalv i trä. När det polygonala koret tillfogades i öster revs stora delar av östgaveln. En hög triumfbåge genom den forna korväggen öppnade vyn mot det nya koret. Samtidigt förstorades och förenhetligades fönstren över hela kyrkorummet. En ny altartavla föreställande "Kristus i Getsemane" anskaffades 1862.

Efter att ha undersökts arkeologiskt, renoverades och ombyggdes kyrkan än en gång på 1950-talet. Trätunnvalvet revs och ersattes av en ny tvåskeppig välvning i gjuten betong. De fragmentariskt bevarade kalkmålningarna från olika tidsepoker frampreparerades och altaruppsatsen från 1662 flyttades till högaltaret i koret. Ansvarig arkitekt var Ruben Lindgren.

Litteratur:

Ringbom, Åsa & Christina Remmer, Ålands kyrkor, Volym II, Saltvik, Ekenäs 2000.

Remmer, Christina; Mårten Johansson Målare, Sanct Olof 1995-96, 100-119.

Flera bilder