 |
Sottunga |
Den rödmålade kapellkyrkan på sydspetsen av Storsottunga ligger långt från öns egentliga bebyggelse.
Exteriör
Kapellet är en träbyggnad med höga och korta proportioner och en ovanlig spånad hög gavel i väster. Ett lågt vapenhus, eller snarare en förstuga, bildar entré mitt på västgaveln. Klockstapeln ligger utanför kyrkogården på andra sidan om vägen.
Interiör
Den enskeppiga interiören är relativt ljus tack vare sex jämstora fönster indelade i tolv mindre rutor, mot öster, söder och norr. Endast västgaveln saknar ljusöppningar Det inre trätunnvalvet reser sig knappt åtta meter högt, vilket är nästan dubbelt så högt som den övriga vägghöjden. Predikstolen mot söder från 1738 erhöll sin målning av apostlarna jämte Petrus, Paulus och Kristus år 1753, den är signerad av målaren Jonas Bergman. Altartavlan som föreställer Nattvarden, målad av P. Berggren i Stockholm, anskaffades 1845.
Planen
Planen bildar en karaktäristisk trefasig avslutning mot öster korparti till det rektangulära långhuset på ca 12, 7 x ca 7, 8 m. Förutom förstugan som bildar huvudentré i väster, har kapellet mot norr en liten fönsterlös sakristia.
Byggnadshistoria
Kapellet nämns första gången 1544 i samband med att Gustav Vasa konfiskerade kapellets kopparklocka. Uppgifter i kontraktsprosten Boetius Murenius’ visitationsprotokoll från 1658, om att man behövde inkomster från offerstockarna för att betala sitt kapell, har tidigare tolkats som om det vore fråga om ett nybygge. 1661 sägs uttryckligen att kapellet stod under byggnad. Troligen var det dock fråga om en större reparation. Några månader senare skildrar nämligen Murenius en medeltida interiör. Det fanns mycket att anmärka på. En stock satt tvärt över kyrkan, över altaret "der på stodo många gamla söndruga skraapbeleter etc. "Stocken och de fula beleter skall borttagas undantagandes Christi kors" kan inte betyda annat än ett medeltida arrangemang där en tvästock över kyrkorummet, en s.k. trabes vid övergången mellan kor och församlingsdel, bar ett Krucifix omgivet av den sörjande Maria och den sörjande aposteln Johannes. Allt var lämnat vind för våg, fönstren vid altaret, bokstolen och predikstolen var illa huggna och illa insatta i väggen. Altaret var för lågt. Snickare måste tillkallas för att utföra kyrkodörr, dukskiva, en predikstol med uppgång och en altartavla under fönstret. Fönstren vid bokstol och predikstol skulle förstoras, altaret upphöjas. Kyrkogården saknade port.
1692 anges fönsterkarmarna vara så dåliga att de måste förnyas.
För en gammal altartavla från Geta kapell betalade man 1709 6 riksdaler.
1711 klagades det på att vägen från byn till kapellet vintertid var våt, bergig och sumpig. Kapellet var mycket förfallet och därför behövdes ansenlig reparation. Helst skulle man se att det flyttades närmare byn, till en plats som kallades Källnäs. Flyttningen borde ske medan man hade vinterföre.
Allt tyder emellertid på att kapellet aldrig flyttades och att det alltjämt står på ursprunglig plats. Enligt utgifterna var det enda som nu skedde att Krucifixet följande år målades och förgylldes, dessutom anskaffades 8 tolfter bräder för takreparation samtidigt som kapellets fönster åtgärdades.
Alla planer på att renovera och flytta kyrkan förföll på grund av Stora ofreden, då sottungaborna i likhet med alla andra på Åland flydde till Sverige undan fienden. Att kapellet brunnit bekräftas av två olika källor från 1726. I en kommentar till inventarieförteckningen efter hemkomsten sägs att "altartavlan upbränd af fienden tillika med capellet". Pengarna till en nybyggnad fanns dock i gott förvar i kapellkistan. "Pastor Stålbohm måste gjöra dem försäkrade att Cappell med lån måtte wara i säkert förwahr i capellkyrkan, som hr pastoren hos sig hafwer, hwilka medel de sinnade är att anwända till en ny cappelbygnads uphandlade uti dett förras, af fienden upbrända cappellets ställe".
1730 anteckas att "Nija Capellet som är upsat på sin förre plats, är
installerat och är färdigt gjordt til dörar, fönster och golv". Det som
återstod var förstugan med kapelldörren, eller huvudentrén, jämte den
väggfasta inredningen bestående av predikstol, prästbänkar, altarduksskiva
och bänkar. Till detta skulle man använda medel som uppsamlats i offerstocken
på Finnö. Kapellet skulle tjäras och strykas med rödfärg. Virke till
klockstapeln anskaffades 1735. Enligt F.W. Radloff 1795 var kapellet nästan
kvadratiskt, på längden 14 alnar och 13, ½ alnar på bredden. (ca 8,25 x 8m).
Klockstapeln var ansenlig och rymde två klockor, "Den större har
följande påskrift: För Maria Magdalena Capell i Föglö socken är denna
klocka köpt 1769 och omguten i November 1781".
Snart var det igen dags att överväga huruvida man skulle ersätta den förfallna kyrkan med ett nybygge, eller om man skulle nöja sig med en renovering. Av ekonomiska skäl valde man det senare "med tillsats af nytt virke". Timmermannen Eric Lindström ansvarade för ett nytt kor, som tidigare saknats. 1802 förlängdes kapellet med drygt fyra meter, eller med 7 ½ alnar, och erhöll därmed den definitiva planlösningen med trefasig avslutning mot öster. Samtidigt erhöll långhuset sitt höga tunnvalv av trä. 1843 ersattes de gamla kyrkogårdsbalkarna av en underhållsfri mur av natursten. Klockstapen genomgick en större reparation 1853. 1899 avskiljdes Sottunga kapellförsamling från moderkyrkan i Föglö, och blev för en tid självständig församling med egen präst.
Litteratur:
Dreijer, Matts, Då Sottunga fick egen kyrka, Åländsk Odling 2000, Mariehamn, 88-92 (nytryck från Sanct Olof, 1949)
Laitinen, Anu, Sottunga kyrka, Åländsk Odling 1974, Mariehamn, 103-112.
Flera bilder