 |
Sund |
I likhet med övriga
moderkyrkor på Åland är även Sunds kyrka uppförd i anslutning till ett gravfält
från yngre järnåldern. Kyrkan ligger naturskönt på sluttningen ner mot
Kyrksundet, i tiden en segelbar led som givit socknen sitt namn. Den till
Johannes Döparen tillägnade kyrkan har aldrig blivit arkeologiskt utgrävd, och
därmed föreligger inga uppgifter om eventuella tidigare kyrkobyggnader på
nuvarande plats. Däremot företogs en byggnadsdokumentation i samband med
reparationer 1999-2000, då man bl.a. påträffade ett vikingatida spänne och ett
fragment av medeltida glasmålning. Omgivande kyrkogård är är rymlig med gravar
från och med slutet av 1700-talet, när man upphörde att begrava de döda innanför
kyrkans murar. Innehavaren av Kastelholms kungsgård, hovrättsrådet Samuel
Ehrenmalm lät år 1781 uppföra ett gravkapell för sin familj ute på kyrkogården,
öster om kyrkan. Några spektakulära gravar i rödgranit, resta över befälet från
Bomarsund, återfinns söder och sydost om kyrkan. Resterna av den första
prästgården syns alltjämt norr om bogårdmuren i en husgrund med välbevarad
källare, under ett sekundärt pyramidtak.
Kyrkan i Sund, som är störst i landskapet tätt åtföljd av långhuset i Finström,
var moderkyrka över Vårdö kapell. Under årens lopp har moderkyrkan försetts med
en ovanligt påkostad utsmyckning. Även om inte mycket av detta idag återstår i
orört skick, är ändå kyrkorummet alltjämt relativt intakt och man kan
rekonstruera kyrkan genom tiderna.
Planen
Planritningen uppvisar ett tvåskeppigt rektangulärt långhus med inre mått på
23,47m x 12,17m, eller ca 288 m2. Utmed långhusets mittaxel löper tre stenpelare
med kvadratiskt horisontalsnitt, pelarna indelar rummet i åtta travéer. Tornet
är senare uppfört mot långhusets västgavel, vapenhuset mot söder har uppförts
sekundärt mot en äldre sydportal. Sakristian mot norr sluter stumt mot norra
långväggen, där den har murats mot en tidigare ursprunglig nordportal.
Exteriörerna
Sunds kyrka, av utvald småskalig rödgranit med inramande hörnkedjor av större
granitblock, reser sig mäktig och hög. Den enkelt avtrappade sockeln
understryker stora nivåskillnader där den anpassar sig efter terrängen. I
sydfasadens östra parti syns alltjämt spåren efter en igenmurad prästdörr direkt
in till koret, jämte krönen av två ursprungliga smala och högtsittande fönster,
båda öster om vapenhuset. I övrigt präglas långhusexteriören av stora och höga
fönsteröppningar mot söder, öster och norr. Tornet, som kröns av en hög och smal
spira, är faktiskt det största på Åland. De mäktiga murarna genombryts av
enstaka ljus- och fönsteröppningar av olika storlek.
Interiörerna
Inne i kyrkan fäster man sig vid att golvplanet sluttar ner mot koret i öster.
Stora valvöppningar mellan torn och långhus gör att interiören uppfattas som en
helhet Interiören är ljus och rymlig tack vare höga valv och stora fönster mot
söder, öster och norr. Den tvåskeppiga välvningen i natursten är utförd med stor
yrkesskicklighet. Travéerna avgränsas av elegant slagna arkad- och gördelbågar,
som vilar på kalkstenspelare och kalkstenskonsoler fästade i långhusväggarna.
Långhusets välvning och portalernas triangulära avslutningar in mot kyrkan visar
på gotländsk influens. Ett av långhusets ursprungliga fönster, blockerat av det
sekundära vapenhuset, har frampreparerats invid sydportalen. Ett rundfönster har
asymmetriskt placerats på nordpartiet av långhusets västgavel. Fragment av
tegelstensimitation, som omedelbart efter välvningen täckt samtliga gördel- och
arkadbågar, är alltjämt bevarat på pelaren närmast koret.
1200-talet
Den första stenkyrkan i Sund, d.v.s. långhuset, uppfördes under perioden
1250-1275. Åldern har bestämts med hjälp av 14C AMS-analys av murbruk och
dendrokronologisk analys av kalvariegruppen (krucifixet med tillhörande skulptur
föreställande sörjande Maria och en numera försvunnen sörjande Johannes).
Placeringen av långhusets fönster och västgavelns asymmetri visar att en
tvåskeppig välvning ingick i de ursprungliga planerna. Kyrkan öppnade sig
söderut. Sydfasadens östra parti genombröts av tre fönster och två portaler.
Huvudportalen längst västerut hade spetsbågig perspektivisk kalkstensinramning.
Prästdörren längre mot öster ledde in till koret. Nästan axialt mitt emot
huvudportalen satt en nordportal, medan fönster saknades mot norr. Västgavelns
portal var asymmetriskt placerad söder om långhusets mittaxel. Västportalen
reglades med en bom djupt förankrad inne i murlivet. Gavelns asymmetri uppvägdes
av ett rundfönster högt uppe i norra sidoskeppets mittlinje.
Av alla åländska kyrkor är det kyrkan i Sund som tydligast uppvisar gotländsk
influens. Detta syns bl.a. i portalernas trubbiga triangulära avslutningar in
mot kyrkan. De tre sydfönstren var av olika storlek och placerade på olika höjd.
Men sannolikt hade de alla samma form, d.v.s. de satt djupt inne i murlivet och
de var rundbågiga med en inramning av enkelt profilerad kalksten. Östra
korväggen genombröts av två fönster, troligen en aning större än sydfönstren,
men annars troligen av samma typ. Kalvariegruppen, fästad på en tvärstock även
kallad trabes, ett skrank eller ett helgakorsaltare, markerade skiljelinjen
mellan kor och församlingsdel. Därtill får man räkna med åtskilliga sidoaltaren
utmed väggarna i församlingsdelen.
Så snart murarna härdat välvdes långhuset. Den eleganta tvåskeppiga
naturstensvälvningen vittnar om en byggmästare med säkert och skickligt handalag.
Åtta travéer vilar på tre mittpelare med kvadratiskt horisontalsnitt.
Mittpelarna är uppförda i grå kalksten, de har profilerade baser och fyrkantiga
kapitäl formade av horisontalt utsvängda plattor. Gördel- och arkadbågarna
försågs omedelbart med tegelstensimitation på det första putslagret, vilket
visar att man i Sund var medveten om teglets höga status som byggnadsmaterial.
Kalkstenskonsolerna på långhusets väggar är identiska med konsolerna i
Hammarland och de konsoler som på 1880-talet rivits i Jomala. De talrika
kalkstensinslagen i kyrkan är sannolikt av lokalt ordoviciskt ursprung. Man kan
ytterligare utgå från att kyrkan i Sund har haft en gotländsk dopfunt av
kalksten. Under perioden 1280-1300 försågs långhusets väggar med kalkmålningar.
Ytterligare gotländsk influens märks i baldakininramade helgonfigurer, placerade
isolerade från varandra på långhusets väggar. På väggen mellan korfönstren
upprepades motivet med kalvariegruppen i målad version. Även om denna
kalkmålning ursprungligen varit fullt synlig bakom det fristående altaret, är
den numera dold bakom det stora altarskåp som dominerar östväggen.
Även om Sunds kyrka uppvisar många gotländska drag framstår den både på Åland
och i större sammanhang som en självständig skapelse utan motsvarighet.
1300-talet
I början av 1300-talet tillfogades sakristia och torn. Först uppfördes den höga
sakristian mot långhusets nordportal och strax därpå det mäktiga tornet mot
långhusets västgavel. Tillsvidare saknade tornet västportal i marknivå. Inte
heller var tornets bottenvåning till en början välvd. I stället indelades den i
två våningar av ett lägre trämellangolv, drygt 8 m över markytan. Tornets
bottenvåning nåddes således endast genom långhusets portal i den ursprungliga
västgaveln. En inmurad trappa utmed nordväggen tryggade den interna
kommunikationen från tornkyrkan vidare upp i tornet. Murtrappan bekräftar
ytterligare att en välvning av tornet från början ingått i planerna. Västtornet
i Sund är ungefär samtida med tornen i Hammarland och Lemland. Sannolikt är att
tornet ursprungligen kröntes av en enkelt utformad pyramidal huv. Tornet i Sund
har inga utpräglade skottgluggar. Troligen fungerade de åländska kyrktornen
primärt som klocktorn, d.v.s. som kampaniler, vilket inte hindrar att de
sekundärt kan ha använts både som magasin och i försvarssyfte.
I början av 1300-talet införskaffades från Gotland en träskulptur föreställande
Sankt Olof. Troligen prydde helgonet ett sidoaltare invid långväggen. Samtidigt
genomgick det unggotiska krucifixet en förändring. Lidandet accentuerades enligt
den rådande tidsandan. I ansiktet omsnidades munpartiet för att understryka
smärtan, armbågar, handleder och såret i bröstet försågs med klasar av blod.
Från norra Tyskland beställdes på 1380-talet skulpturer föreställande apostlarna
Johannes och Paulus. De är skurna ur samma ekstam. Skulpturerna hör med sin
utsökta veckbehandling och sina psykologiserande porträtt till de finaste i hela
Norden. Apostlarna har varit rikt bemålade och försedda med ryggplattor, vilket
tyder på att de kan ha varit fristående. Dock förblir det ursprungliga
arrangemanget ovisst, likaså placeringen inne i kyrkan.
1400-talet
Under 1400-talet erhöll tornets bottenvåning sin höga välvning. Det primitivt
slagna tornvalvet försågs omedelbart med märkvärdig abstrakt slingerornamentik.
Vapenhuset, som med sin slarviga murningsteknik uppvisar stora likheter med
tornvalvet, uppfördes troligen samtidigt. I samband med uppförandet av
vapenhuset blockerades långhusets västligaste sydfönster. Kyrkans äldsta klocka
var försedd med en inskription enligt vilken klockan var gjuten 1480 och
tillägnad Johannes Döparen. Möjligen erhöll tornet samtidigt en ny tidsenlig
huv, formad som en pyramid omgiven av fyra mindre hörntureller, likt tornet i
Finström.
Under
1400-talet anskaffades en del nya träskulpturer. Främst bland dessa märks
altarskåpet från ordenslandet i norra Polen, en mycket stor triptyk, med
madonnan omgiven av åtta kvinnliga helgon i korpus, av vilka de fyra närmast
madonnan är krönta, och apostlarna representerande Credo-sviten på
sidoflyglarna. Andra skulpturer av mera anspråkslös kvalitet är en ryttargrupp
föreställande Sankt Göran och draken, och Sankta Barbara.
Senast under 1400-talet bör kyrkogården i Sund ha antagit den oktogonala form
som första gången dokumenterades på 1650-talet och som alltjämt kan iakttas på
en utvidgningskarta från 1872.
1500-talet
Vid reduktionen 1547 konfiskeras från kyrkan en medeltida förgylld
silvermonstrans med en vikt på drygt 3 kg, jämte två små klockor och tre
ljusstakar av tenn. Däremot påverkade den efterreformatoriska liturgin till en
början inte kyrkans katolska utsmyckning bestående av kalkmålningar och
träskulpturer. En förändrad inställning till den katolska kyrkokonsten kan dock
småningom skönjas genom att den lämnades utan vård och tilläts förfalla. Samma
vanvård och resursbrist präglade emellertid kyrkorummet generellt, även om man
ställde krav på omedelbara förnyelser i den fasta inredningen. 1500-talet är
illa dokumenterat. Även om vi vet att en predikstol och primitiva bänkar ingick
bland inventarierna förblir de obekanta till placering och ursprung.
Arrangemangen kring korets avgränsning förändrades småningom genom att
kalvariegruppen nedmonterades. Det tidigare fristående krucifixet flyttades
sannolikt i detta skede till en placering mot väggen.
1600-talet
De stora förändringarna efter reformationen inträffade först under 1600-talet.
Vid visitationer på 1630-talet befanns kyrka och sakristia vara fyllda med ”rosk
och mycken orenlighet”. Nu installerades ny predikstol invid sydväggen. Tillika
förnyades bänkar, korskrank och biskopsstol. Det stora fristående huvudaltaret
revs, för att ersättas av ett nytt altare ”med lagom proportioner” i tegel mot
korväggen. Trägolvet förnyades och försågs successivt med infällda stora
gravplattor för de nya murade gravkamrarna. Hit hör även en murad gravkammare i
sakristian, där gravplattan redan tidigt har förkommit. Inom loppet av
1600-talet utvidgades småningom kyrkans samtliga fönster. Ett helt nytt fönster
i sydmuren förbättrade ljusförhållandena i västra delen av kyrkan.
Den tidigare portalen i långhusets västgavel förstorades till en spetsbågig
öppning, och intill denna bröts genom västgaveln en ny bågöppning till norra
sidoskeppet. Kyrkans västliga orientering accentuerades ytterligare då en helt
ny portal öppnades i tornets västvägg 1658. ”Tornkyrkan” erhöll ny bänkinredning
och betraktades härefter närmast som en förlängning av långhuset.
1658 vitlimmades långhuset invändigt, och därmed doldes de medeltida
kalkmålningarna. Mårten Johansson försåg samtidigt krucifix och altarskåp med en
grundlig uppstoffering bestående av ny förgyllning och färgsättning. Altarskåpet
erhöll 1662 en reformatorisk anstrykning genom ett nytt krönande överstycke
föreställande nattvarden. Arbetet utfördes av målaren Jochum Langh och
bekostades av amiralen Johan Bergenstierna med hustru. Till kyrkan anskaffades
landskapets första orgel 1672. För utsmyckningen av kyrkans nya orgelläktare
utmed långhusets västvägg engagerades på 1670-talet målaren Abraham Myra.
Förutom Kristus och apostlarna avbildades profeter från Gamla Testamentet, jämte
Finlands nationalhelgon Sankt Henrik med reformatorerna Martin Luther och Philip
Melanchton. Samme Abraham Myra fick 1671 i uppdrag att utföra ett epitafium,
eller en votivtavla, föreställande kyrkoherden Bryniel Kiellin med familj.
Tavlan placerades på norra korväggen. Sju år senare drabbades kyrkan av en
eldsvåda som var så intensiv att t.o.m. valven tog skada, den medeltida
kyrkklockan smalt och väggarna sprängdes sönder. Inventarierna räddades, men
lämnades flera dagar vind för våg ute i regnet. Resten av seklet ägnades åt
kostsamma reparationer. Bland annat tillkallades experthjälp från utlandet: en
murarmästare från Tyskland kom för reparera valven. Vid reparationerna ersattes
den medeltida tornhuven med hörnturellerna av den nuvarande, som frånsett
”flaggstaakan” beräknades vara närapå fem meter högre än det gamla tornet.
1700-talet
Liksom överallt i landskapet innebar stora ofreden 1713-21 stor förstörelse i
Sunds kyrka. Kyrksilver, kyrkoarkiv och kyrkliga textilier hann visserligen
föras i säkerhet till Stockholm, men där såg sig kyrkoherden av ekonomiska skäl
tvungen att sälja såväl den medeltida silverkalken som textilierna. Fönster,
dörrar och kyrkoskrud blev föremål för vandalisering. Vid återkomsten efter
fredsslutet införskaffades nya fönsterramar och glas från Stockholm och samtliga
fönster försågs med järngaller. Sommaren 1722 kunde kyrkan högtidligen
återinvigas. Endast några decennier senare utsattes kyrkan för nästa fara i form
av lilla ofreden på 1740-talet. Nu genomfördes omfattande säkerhetsåtgärder, och
kyrkan undvek förstörelse.
1800-talet
I takt med att begravningar inne i kyrkan småningom upphörde, kunde man äntligen
förse kyrkan med ett ordentligt stengolv. De arkitektoniska ingreppen var
relativt få. I enlighet med tidsandan fokuserade man på ökat behov av ljus och
på nya fönsteröppningar. Det södra korfönstret förstorades 1845, och 1846 lät
man mura igen prästdörren för att undvika drag. Rundfönstret i långhusets
västgavel murades igen på 1830-talet, samtidigt som nordväggen erhöll sina
första fönsteröppningar. 1836 och 1878 genombröts nämligen den tidigare
fönsterlösa nordväggen av tre nya fönster. 1878 erhöll övriga fönsteröppningar
sin nuvarande storlek.
Även inredningen förnyades. Ny predikstol anskaffades 1838, likaså förnyades
altarkrans och bänkar enligt ritningar från Intendentkontoret. Arbetet utfördes
av Carl Christoffer Wännerström. Kyrkan vitlimmades invändigt och mittpelarnas
samtliga kapitäl försågs med dekorationsmålning i svart och grått. En ny
altartavla av konstnärinnan Alexandra Såltin, Kristi förklaring, anskaffades år
1880. För det medeltida altarskåpet reserverades ny plats i tornkyrkan. Kyrkan
erhöll sin första uppvärmningsanordning 1897, då järnkaminer placerades i
sakristian och intill mittpelarna i långhuset.
1900-talet
Till följd av oförsiktig eldning i sakristian inträffade i maj 1921 en förödande
eldsvåda i Sunds kyrka. Takkonstruktionen på samtliga byggnadsenheter
totalförstördes, även till det inre var skadorna omfattande, speciellt i tornet.
Altarskåp och krucifix som för tillfället förvarades i tornkyrkan, i skydd av
valvet, klarade sig däremot oskadda. Småningom inleddes genomgripande
restaureringar, som till följd av inre stridigheter och konflikter med
Domkapitlet och Arkeologiska kommissionen inte avslutades förrän 1938. I samband
med reparationerna på 1930-talet frampreparerades de medeltida kalkmålningarna,
och det gamla altarskåpet flyttades tillbaka till huvudaltaret mot korväggen.
Efter moget övervägande beslöt man sig dessvärre för att kalka över valvbågarnas
tegelstensimitationer, detta trots insikten att imitationerna representerade
kyrkans första målningsskede. Det av tegelstenar igenmurade rundfönstret i
västra ändan av norra sidoskeppet öppnades åter, samtidigt som man valde att
mura igen den underliggande dörröppningen. Kyrkan försågs på 1930-talet med
centralvärme, då ett separat pannrum förlades till området strax utanför
kyrkogårdens sydport. Orgelläktaren, inklusive det värdefulla läktarskranket
målat på 1670-talet av Abraham Myra, flyttades ut till tornkyrkan, där det
förkortades. De kapade delarna av skranket bevaras alltjämt under läktaren. På
1970-talet införskaffades en ny orgel, som upptar stora delar nordskeppets
västra del.
1998-1999 genomgick Sunds kyrka en grundlig och väldokumenterad restaurering,
där man eftersträvade att minimera förändringarna. I stället för en regelrätt
arkeologisk utgrävning dokumenterades endast de partier under kyrkgolvet som
berördes av nya värmesystem och elledningar. Kyrkans väggar och tak rengjordes
omsorgsfullt, kalkmålningar och konstverk konserverades sakkunnigt. Det mäktiga
krucifixet återfick sin ursprungliga placering framför östpelaren.
Inventarier
Triumfkrucifixet 5,06 m högt, är det största som påträffats i en sockenkyrka
norrom alperna. Det har vid dendrokronologisk analys har visat sig härstamma
från 1200-talets mitt. Urtag på korsets baksida vittnar om att det varit ett
s.k. ringkors, ytterligare ett tecken på gotländsk influens. Möjligen har
krucifixet sammanfogats och målats på Åland. Själva korset är av al, medan
Kristi kropp är snidat i ek som avverkats i norra Tyskland. Fästepluggar och
ryggplattan är av åländsk furu. Även den numera försvunna ringen var av furu.
Altartavlan, en s.k. triptyk, en tredelad uppbyggnad med mittparti och
sidoflyglar, har importerats från Ostpreussen någon gång vid mitten av
1400-talet. Mittpartiet, eller korpus, återger den Krönta Madonnan som håller
Jesusbarnet i famnen. Hon omges av fyra krönta kvinnliga helgon. De tolv
apostlarna med sina språkband från Trosbekännelsen, bildar en s.k. Credosvit på
sidoflyglarna. Överstycket med Nattvarden målat av Jochum Langh år 1662
bekostades av makarna Bergenstjerna från Haddnäs.
Orgelläktaren i tornkyrkan var ursprungligen placerad mot långhusets västgavel
där den uppbar den orgel som anskaffats 1671. Läktarskranket målades 1672 av
Abraham Myra.
Votivtavlan i vapenhuset, den enda i sitt slag som bevarats på Åland,
avporträtterar kyrkoherden Bryniel Kiellin (1656-1675) med familj, som
tillsammans med sin familj knäfaller inför den korsfäste. Den målades 1671 av
samme Abraham Myra.
Kalkmålningar:
Kalkmålningarna, fragmentariskt bevarade och hårt restaurerade någon gång i
slutet av 1200-talet, eller kring 1300. De utgörs av manshöga helgonfigurer med
baldakinartad inramning. Sankta Margareta på korväggen och Sankta Katarina av
Alexandria på nordväggen kan alltjämt identifieras, medan ett manligt helgon vid
sydportalen saknar attribut och därför förblir anonymt. Bakom det senmedeltida
altarskåpet mot korväggen skymtar resterna av en kalkmålning som upprepar
kalvariegruppen mellan kor och långhus.
Kalkstenskorset
I tornkyrkan in mot långhuset påträffas ett kalkstenskors med inhuggna
runristningar på korsarmarnas övre ytor. Korset spelade en stor roll i Matts
Dreijers teorier om att Ansgars Birka skulle ha legat på Åland. Ristningarna,
UINI avbrutet av ett s.k. palliekors, tolkade han som beviset för att korset
utmärkt biskop Unnis eller Wennis grav, biskopen som enligt Adam av Bremen reste
i Angsars fotspår till Birka, där han dog och begravdes år 936 e.Kr.
Kalkstenskorset är emellertid till sin typ av högmedeltida karaktär, och har
talrika gotländska och estniska motsvarigheter från och med 1300-talets mitt.
Eventuellt är det fråga om ett minneskors som senare rests till åminnelse av
tidig mission på platsen.
Skulpturer från Sund i Åbo och i Mariehamn
Flera högklassiga medeltida skulpturer från kyrkan i Sund såldes på 1880-talet
till Åbo Stads Historiska Museum. Bland dem en sörjande Maria från
kalvariegruppen, som tidigare antagits härstamma från Gotland, men som vid
närmare analys visat sig vara skuren ek från Schleswig-Holstein. Till
kalvariegruppen hörde även en sörjande Johannes, som tidigare försvunnit i
okända öden. En tronande St. Olof från Gotland härstammar troligen från början
av 1300-talet. Främst bland dessa skulpturer, numera förvarade i Nunnekapellet i
Åbo Slott, är två manshöga skulpturer föreställande apostlarna Paulus och
Johannes. På Ålands Museum återfinns två medeltida träskulpturer från Sund
föreställande Sankt Göran och Sankta Barbara.
Litteratur:
Matts Dreijer, Kalkstenskorset i Sunds kyrka, Sanct Olof 1953, s. 48.
Matts Dreijer, S. Johannes Döparen i Sund, Det åländska folkets historia I:1,
1983, s. 379-
Gerold Propper, Sunds Kyrka, Ålands medeltida kyrkor, Stockholm Studies in
History of Art 25, Lund 1973, s. 40-64.
Åsa Ringbom, Sundskorset – ett medeltida minneskors? I Öster om Skiftet,
uppsatser utgivna av Historiska Institutionen vid Åbo Akademi, Åbo 1984.
Åsa Ringbom och Christina Remmer, Ålands kyrkor Volym III, Sund och Vårdö,
Mariehamn 2005.