 |
Vårdö |
Vårdö
kapellkyrka
Stenkapellet i Vårdö, eller i Sundsskären, tillägnat Sankt Matthias lyder under
moderkyrkan i Sund. Kapellet ligger på huvudön något avsides från övrig
bebyggelse. Det uppfördes strax söder om den åländska postvägen, mitt i
triangeln mellan Vargata, Vårdöby och Listersby. Orsaken till kapellets existens
var det långa avståndet till moderkyrkan. Vid menföre var det tidvis
oframkomligt, och hade “Christen Öfwerhet” givit dem friheten att uppföra en
kapellkyrka eftersom det var “bekommeligt för gammalt och sjukt och ungt folk
som ei förmå resa den långa vägen”. Relationerna till moderkyrkan var ständigt
ansträngda p.g.a. tvister om kapellets andelar i underhållet av Sunds kyrka.
Inom loppet av flera århundraden har kapellet genomgått åtskilliga förstoringar
och förändringar. Det är idag möjligt att rekonstruera kapellets olika
byggnadsskeden.
Exteriören
Det låga, långsträckta och vitlimmade kapellet avslutas i väster av ett
sekundärt smalt torn som kröns av en oproportionerligt stor huv och portal mot
väster. En rymlig sakristia, med årtalet 1786 utskuret i gavelröstet, sluter
stumt mot långhusets nordvägg. Separat vapenhus saknas. Korväggen mot öster är
fönsterlös. Mot söder öppnas tre stora stickbågiga fönster, nordfasaden avbryts
av två fönster flankerande sakristian.
Planen
Kapellet är enskeppigt. Den långsträckta rektangulära planlösningen (inre mått
20,65 x 8.85 m, golvytan 182 kvadratmeter), är resultatet av en radikal
utvidgning och ombyggnad på 1780-talet. Sakristian ligger ungefär mitt på
kyrkans nordvägg. Tornets bottenvåning fungerar som vapenhus och förstuga.
Kapellet når man via vapenhuset och huvudentrén, som sitter axialt mitt i
långhusets västgavel.
Interiören
Interiören är ljus och rymlig tack vare de stora fönsteröppningarna (ill. 3), de
ljusa innerväggarna och det höga tunnvalvet. Inga spår efter medeltida
kalkmålningar kan urskiljas. Altartavlan med motivet “Kristus i Getsemane”,
målades på beställning av hovmålaren Robert Wilhelm Ekman från Åbo år 1852. En
välvd öppning från sakristian leder upp till predikstolen från 1794.
Orgelläktaren utmed västgaveln uppfördes erhöll sin nuvarande plats 1785, strax
efter utvidningen av långhuset. Den nuvarande orgeln från 1889, är byggd av
Zachariasson i Nystad. Nedre delen av tornet fungerar som vapenhus och förstuga.
Kyrkans byggnadshistoria
1400-talet
Att Vårdö kapellförsamling erhöll sin stenkyrka på 1470-talet visas bl.a. av
dendrokronologisk analys av det norra remstycket. Att den är av medeltida
ursprung framgår även annars tydligt. På 1540-talet konfiskeras storklockan från
Sancthe Mattis Capell. Uppgifter från 1590 då en murspricka i kapellets
förfallna östgavel behövde åtgärdas, visar att kapellet redan då krävde
underhåll och att det var uppfört i sten. Av visitationsprotokollen från 1644
framgår att tvister om kapellförsamlingens delaktighet i underhållet av
moderkyrkan pågått en längre tid. “Men för år från år, med blotta ord och ingen
skrift”. Ingen visste hur gammal kapellkyrkan egentligen var, men “Synes att
moderkyrkan måtte länge före wara bygd än kapellet”.
Kapellet var dock till en början betydligt mindre än idag, (13,57 x 8,8 m, inre
golvytan ca 120 kvadratmeter). Långväggarna som nådde 4,4 m över marknivå, var
lika höga, medan gavelspetsen med en relativt bred takvinkel på 95o, var 68 cm
lägre. Det låga sadeltaket täcktes av tjärade bräder. En klockhuv, krönt med
spira och vilande på fyra stolpar, satt som en takryttare mitt på åsen. Totalt
hade kapellet tre fönster: korfönstret på östgaveln, indelat i fyra rutor, och
två fönsteröppningar på sydväggen, med tre rutor var. Mot norr saknades
fönsteröppningar. Kapellet hade möjligen redan från början ett vapenhus i trä,
medan sakristia alltjämt saknades. Huvudingången var placerad i västgaveln.
Exteriören har troligen alltid varit vitlimmad.
På grund av de fåtaliga fönstren var kyrkointeriören mörk. Korpartiet fyllde
ungefär den östra tredjedelen mot öster. I strid med gällande bestämmelser var
kapellets
huvudaltare av trä. Det pryddes av ett senmedeltida altarskåp, av vilken endast
fragmentet av den arkitektoniska inramningen återstår. I övrigt dominerades
interiören av ett stort krucifix, möjligen med en hel kalvariegrupp med
flankerande skulpturer av sörjande Maria och sörjande Johannes, placerat på en
tvärbalk, trabes, tvärs över kyrkorummet. Regelrätt korskrank saknades
uppenbarligen. I stället för kalkmålningar pryddes väggarna av katolska
processions- och begravningsfanor av allehanda slag.
1500-talet
I samband med Gustav Vasas konfiskationer 1544 beslagtogs från Vårdö kapell en
storklocka, jämte två småklockor. Storklockan bör ha vägt ca 200 kg.
Reformationen innebar inga större förändringar för själva kyrkobyggnaden, i
stället lämnades den katolska inredningen mer eller mindre intakt. Dock kan man
utgå från att en enkel predikstol, jämte mans- och kvinnobänkar hade
införskaffats redan under 1500-talet, i enlighet med den nya lutherska liturgin.
Vid sin första visitation 1637 ställde sig emellertid Boetius Murenius kritisk
till arrangemangen. Predikstolen placerades intill sydväggen. Enligt urgammalt
mönster var kyrkorummet indelat i en manssida i söder och en kvinnosida i norr.
1590 var det dags att reparera en murspricka i kyrkans östgavel.
1600-talet
Kyrkobyggnaden utsattes för nya ingrepp när Boetius Murenius, för att underlätta
läsbarheten vid predikstolen, lät hugga upp ett tredje fönster i sydmuren.
Dessutom önskade han avlägsna den gamla ”tornhuven” på kapellets tak, där
tornhuvens stolpar bidrog till röta vid takfogen. I stället ville han uppföra en
separat klockstapel ute på kyrkogården. Församlingsborna, som var fästade vid
den pittoreska takryttaren, motsatte sig planerna och takryttaren fick
följaktligen stå kvar tillsvidare. Innertaket erhöll horisontal panelning 1672.
Trävapenhuset framför västportalen tar definitivt gestalt på 1640-talet,
samtidigt som kapellets gamla träaltare revs, för att 1645 ersättas med ett nytt
altare av tegel. En grop för nattvardsvinet inrättades i koret 1642. Eftersom
sakristia tillsvidare saknades, inreddes i koret även ett skåp för nattvardskärl
och mässkläder. Vid mitten av 1600-talet förnyades predikstolen, tillika med
bänkar för män och kvinnor. En ny sakristia i trä uppfördes äntligen 1659 mot
norra långhusväggen, som genombröts för en öppning till sakristian. Trängseln i
kapellet bidrog till att man lät uppföra en läktare utmed västväggen 1664. Ny
altartavla med ”målargull och silver” beställdes av målaren Mårten Johansson
1666, dessvärre är motivet obekant. På 1690-talet ersattes slutligen den gamla
tornhuven med en ny tornbyggnad av trä. Tornet uppfördes mot västgaveln,
sannolikt med det tidigare trävapenhuset som bottenvåning.
1700-talet
Kapellet led omfattande skador under stora ofreden 1713-21, och de närmaste
påföljande decennierna ägnades huvudsakligen åt efterföljande reparationer.
Församlingen upplevde kapellet som ohjälpligt trångt, och tog självmant
initiativ till utvigningsplaner. Dessa förverkligas på 1780-talet, enligt
ritningar av arkitekten Olof Tempelman vid Kungliga Överintendentskontoret i
Stockholm. Dock förverkligades utvidgningarna endast delvis. Efter att den gamla
västgaveln med intillstående trätorn raserats, utvidgades långhuset 12 alnar
västerut. I samband med utvidningen försvann även vapenhuset. Kapellets östgavel
med hela takåsen förhöjdes med 68 cm, och långhuset erhöll ett nytt enhetligt
högt tunnvalv i trä. I
stället
för ett projekterat västtorn i sten, uppfördes en separat klockstapel av trä på
kyrkogården. Nya stora fönsteröppningar bröts genom långhusväggarna, tre mot
söder och två mot norr. Ett rundfönster högt uppe i västgaveln försåg en
nyinstallerad läktare utmed västväggen med dagsljus. Avvikande från ritningen
uppfördes en rymlig sakristia i sten mot mitten av norra långväggen. På
1790-talet erhöll kapellet sin nuvarande predikstol, ritad av Carl Fredrik
Adelcrantz vid Överintendentskontoret i Stockholm, och snickrad av Eric
Fällström. Den placerades på norra långväggen, strax öster om ingången till
sakristian. En enkel ny altartavla erhöll en inramning, även den enligt ritning
av Adelcrantz.
1800-talet
1804 var det definitivt dags att förverkliga västtornet i sten, och Vårdö erhöll
därmed sin karaktäristiska tornhuv. Ansvarig byggmästare var Mikael Hartlin
Piimänen från Åbo, som efteråt fick sig påtalat att tornhuven till
proportionerna avvek från Tempelmanns ritning från 1783. Ett vapenhus inrymdes i
tornets nedersta våning. För att upphjälpa läsbarheten på läktaren öppnades 1825
en vindskupa på långhusets södra takfall. Ett fjärde fönster, identiskt med de
övriga, öppnades på sydfasaden 1852. Tunnvalvet förhöjdes ytterligare 1872,
varefter det ströks med zinkvitt. 1873 erhöll Vårdö status som självständig
församling. Ribbugnar anskaffades på 1890-talet till såväl sakristia som
långhus, men därförinnan började man diskutera behovet av en utvidgning av
kyrkan, eller rentav ett nybygge. I väntan på beslut ersattes det gamla
spåntaket med en beläggning av asfaltfilt.
1900-talet
Arkitekten Lars Sonck levererar ritningar till en ny kyrka i Vårdö 1914. De
förverkligas dock aldrig, och man diskuterade aldrig ritningarna vidare vare sig
i kyrkoråd eller kyrkostämma. Tvärtom skönjs en tydlig nedgångsperiod under
första hälften av 1900-talet. Takets asfaltfilt behövde läggas om redan 1920 och
golvet i koret, omkring altaret, hade redan tidigare belagts med korkmatta.
Sakristians panelade innertak täcktes av bemålade ensoskivor 1926. 1927 erbjöd
sig privata donatorer att bidra till kyrkans underhåll. På bekostnad av
kommerserådet Robert Mattsson företogs en cementering av golvytan under
bänkarna, varefter bänkkvarteren erhöll nytt golv av trä. Under 1950-talet
inleddes en välbehövlig renovering, som under ledning av åboarkitekterna Sigvard
och Anna-Kaarina Eklund kunde avslutas 1970. Reparationerna föregicks av en
arkeologisk rekognoscering och av en granskning av kapellets väggar. Gammal puts
från yttermurarna avlägsnades, varvid man bl.a. kunde dokumentera den igenmurade
dörren till träsakristian. Yttermurarna putsades ånyo, och yttertakets
asfaltfilt ersattes med lertegel. Till det inre rengjordes väggar och tak. Den
skrymmande läktaren, som upptagit en dryg tredjedel av kyrkorummet, förminskades
och erhöll ny trappuppgång. Det åldriga värmesystemet med vedkaminer
avlägsnades, och kyrkan erhöll efter vidlyftiga diskussioner en skonsam
elektrisk uppvärmning. Kyrkan målades invändigt. Innertak och väggar ströks i
vitt, bänkkvarter och läktare med olika skiftningar i grönt och blått.
Predikstol och altartavlans inramning erhöll ny färgsättning och förgyllning.
Armaturen förnyades i sin helhet. Den krönande trähuven lyftes ner från tornet,
och byggdes helt och hållet om på marken, för att åter kunna installeras på
tornet med ny beläggning av träspån. Hösten 2003 erhöll långhustaket äntligen
sin länge efterlängtade beläggning av tjärade träspån. 1995 förlorade Vårdö sin
status som självständig församling och återgick till att bli kapellförsamling
under Sund.
Litteratur:
Matts Dreijer, S. Mathias i Vårdö. Det åländska folkets historia I:1, 1983, 416.
Valdemar Nyman, Vårdö kyrka, Åländsk Odling 1972, s. 43-92.
Åsa Ringbom och Christina Remmer, Ålands kyrkor, Volym III, Sund och Vårdö,
Mariehamn 2005.